Vad vore livet utan Kalle Anka & CO?

[Monica Wiegert]

Hej
skulle så gärna vilja berätta om hur Kalle Anka & Co kom in i mitt liv. Det 
var i november 1950 och jag låg på Uddevalla sjukhus och hade just blivit 
av med blindtarmens maskformiga bihang. För att muntra upp mig, som 
omväxling till alla rälsbussar jag såg utanför mitt fönster (min säng stod 
vid fönstret) och alla bråckopererade småpojkar på salen, som jag hade 
fullt sjå med att hålla reda på, trots att jag själv var nyopererad, kom 
min mamma på besök varje dag, fast detta inte var tillåtet på den tiden. En 
dag hade hon med sig en KalleAnka-bok! Den handlade om hur Kalle bakade 
pepparkakor men hade så mycket jäsmedel i degen att den pöste över alla 
bräddar, ja tom utanför Kalles hus, så hela huset blev ett kakhus. Jag 
tyckte inte den var särskilt rolig.
Desto mer älskade jag KalleAnkabok nr 2 i mitt liv; den om hästen Brunte 
och Kalle som sömnig mjölkutkörare. Den läste min mamma så många gånger för 
mig att jag lärde mig den utantill. (Hade inte lärt mig läsa ännu). Jag 
älskar den fortfarande.
En annan oförglömlig Kalle var den om kikhosteepidemin i Skäddevik. Den rev 
min tvååriga lillasyster sönder innan jag hann läsa den första gången ens. 
Tejp fanns inte, så jag sydde noggrannt ihop sidorna med svart sytråd. 
Nyligen fick jag veta att historien har verklighetsbakgrund, en 
difteriepidemi i Nome i Alaska!
Att Sydamerikas högsta berg heter Aconcagua lärde jag mig förstås i Kalle 
Anka, när Lille Pedro flög mellan Santiago och Mendoza. Nu har jag själv 
flugit den sträckan flera gånger, men med avsevärt större plan än Lille 
Pedro, och sett Aconcagua från ovan.
Farbror Joakim, Benjamin Syrsa och Farmor Ankas ko Beatrice har inspirerat 
mig när mina barn fick sina namn. Farmor Ankas pajbakning har inspirerat 
mig till att baka så många pajer, att mina barn periodvis var trötta på dem 
(men det var inte deras kompisar.)
Mina yngre syskon förstörde tyvärr mina gamla kalleankatidningar. Men det 
har jag kunnat reparera, i alla fall delvis, genom nyutgåvor i bokform av 
de gamla serietidningarna.
På 70-talet var min man och jag allvarligt oroade över att vi inte skulle 
kunna fostra våra barn i den rätta, Donaldistiska andan. Men det kunde vi. 
Vi har varit helårsprenumeranter i alla år, sedan första barnet föddes 1976.
Att min dotter när hon var liten tyckte jag liknade Magica de Hex, i alla 
fall på håret, tog jag som en verklig komplimang. Använder ofta signaturen 
Magiqa, inspirerad av denna likhet. Även om min egen favoritdisneyhäxa är 
Witch Hazel - Tyra Trollpacka. Som vi får läsa om alltför sällan, tyvärr.
Rothenburg ob der Tauber, en liten korsvirkesstad i Tyskland, som lär ha 
stått modell när disneytecknarna ritade Pinocchiofilmen, har vi givetvis 
besökt, hela familjen, flera gånger. Liksom Neuschwansteins slott, 
förebilden för slotten i Disneyland. När Disneyland Paris öppnade började 
vi åka dit varje sommar. Jag har även besökt Disneyland i Anaheim och 
Disneyworld. Men där är alldeles för lite Kalle Anka!
Och jag har träffat Don Rosa, på bokmässan i Göteborg, härom året.
Livet hade varit bra mycket fattigare utan Kallo, som jag alltid brukar 
kalla hela bunten efter den där serien som handlade om när Kalle låtsades 
vara italienare och kallade sig Kallo Anko de Balonio de Senor Petrolio.
Monica de Kvack