Yukons förtrollning av Robert W Service

[Andreas Eriksson]

Kvack!

Här är en liten dikt med ankistisk anknytning som jag har åstadkommit en 
svensk version av. Det mesta tyder på att den aldrig tidigare funnits på 
svenska i sin helhet. Håll till godo!

/Andreas


Yukons förtrollning (The Spell of the Yukon)
av Robert W Service

Att påträffa guld var min längtan;
    Jag sökte och slet som en slav.
Och jag svalt och blev sjuk i min trängtan;
    Min ungdom fördrev jag i grav.
Så erhöll jag guldet, min trånad –
    Blev rik och min lycka var huld, –
Dock gjorde mig livet förvånad –
    Det finns något mera än guld.

Jag minns den miljö där jag fann det,
    Den har vållat mig talrika kval,
Från de skyhöga berg där i landet
    Till var djup och var avgrundslik dal.
Det sägs vara ett avskyvärt rike;
    En skapelse eländigt gjord;
Jag säger att det saknar like;
    För mig är det himmel på jord.

Där vill man bli rik, det är givet;
    Man känner sig utstött där först;
Man lider det värsta i livet,
    I längtan att släcka sin törst.
Där grips man som dygden har farit;
    Där byts man från ovän till vän;
En känsla man tror alltid varit;
    Och aldrig försvinner igen.

Jag stått i en jättelik sänka
    Så alldeles ljudlös och stum;
Och där såg jag rött och guld dränka
    Vår sol tilldess dagern blev skum.
Över träd såg jag månljuset strömma,
    Jag såg stjärnorna stråla så skönt;
Och jag tänkte, "Jag måtte väl drömma";
    Det var fridfullt som intet jag rönt.

Om sommaren strålar naturen;
    Och solen den skiner så frisk;
På kullarna lata sig djuren,
    I floden där hoppar det fisk.
I levande, fria miljöer;
    Bland renarnas bullrande rop;
Så fjärran från vimmel och köer –
    Jag älskar det så, alltihop.

Och vintern, då vidderna lysa,
    Och allt är så vitt och så kallt,
Man kan icke undgå att frysa,
    Förstummande fridfullt är allt.
Med snö som är äldre än tiden,
    Och kusliga skuggor i skog;
Mystiken och månskenet, friden,
    Av det kan jag aldrig få nog.

Bland floder vars mål ej är givet,
    I de namnlösa bergens natur;
Där en irrande orätt är livet,
    Och döden står ständigt på lur;
Där man utsätts för hårda strapatser
    I ett landskap så öde och kallt;
Vad jag längtar tillbaks till de platser
    Som jag kommit att älska trots allt.

Jag kan icke få dem ur sinnet;
    Mousserande vin gör mig vrång.
När man plockat mig helt inpå skinnet,
    Blir Yukon mitt mål än en gång.
Då kämpar jag – kampen är ärlig;
    Det är hemskt, men jag älskar det än;
Ja, den platsen, den är mig så härlig –
    Därför far jag till Yukon igen.

Där finns guld, det kan locka och fresta;
     Det kan tända mitt heta begär:
Själva guldet är dock ej det bästa –
    Det är glädjen att finna det där.
På den väldiga, milsvida tundran,
    I de skogar som tysta ta vid;
Där finns skönhet som väcker förundran,
    Där finns stillhet som skänker mig frid.