Re: SV: Ris och Ros till Diös

[Stefan Diös]

Frågan om utropstecken i Kalle Anka-serierna är mycket vanlig. Det händer 
mig ofta, senast faktiskt på en kaffebjudning i går, att någon undrar 
varför det är så mycket av den varan. Ofta ingår en mer eller mindre 
uttalad känsla av att den frågande retar sig på bruket av utropstecknen. 
Det förefaller alltså uppenbart att många läsare lägger märke till detta. 
Som någon skrev är det lätt att för en tid börja irritera sig på det när 
man väl har upptäckt det, men som någon annan skrev är det också sådant som 
snabbt försvinner ur medvetandet när man vant sig.

Även detta är en policy som har funnits länge i KA & C:o, i princip sedan 
det allra första numret. Det finns rent av en gammal teknisk förklaring som 
åtminstone har använts när det gäller amerikanska serier. Det har att göra 
med en äldre tryckteknik som jag inte kan redogöra för i detalj, men 
uppenbarligen behövde tryckplåtarna, eller vad det kan ha varit, rensas 
från smuts som kunde ha uppstått under processen. Då gällde det att varje 
mening avslutades med ett tydligt utropstecken med en stor fet prick, 
annars kunde det i hastigheten hända att en liten punkt togs för en 
smutsfläck och togs bort före tryckningen. Jag vet inte om samma sak gällde 
i den svenska tryckprocessen, eller om man helt enkelt övertog 
utropstecknen från de amerikanska originalen utan att tänka vidare på 
saken, eller om man fattade ett genomtänkt beslut om att de verkligen 
passade bäst. I vilket fall som helst har de "alltid" funnits där.

Nu finns det i alla fall knappast någon teknisk invändning, och visst kan 
man lätt argumentera mot de många utropstecknen. Varierar man med punkter 
kan man uttrycka nyanser bättre, dialogen kan kännas mindre gapig och 
skrikig osv. Men i det här fallet är jag kristallklar i min uppfattning: 
Punkter ska inte användas i seriedialog, i alla fall inte i Kalle Anka. 
Precis hur bestämd jag är i denna uppfattning insåg jag nog inte förrän jag 
fick se alternativet. Under en kort period i början av 80-talet hade någon 
på redaktionen tydligen lyssnat på dessa argument, för man började ge ut 
ett antal seriealbum där vanliga punkter dominerade dialogen. Kanske var 
det bara på prov, och jag vet inte om det nådde själva veckomagasinet. Det 
finns i alla fall ett flertal exempel i Walt Disney's Klassiker och Walt 
Disney's Godbitar. De album jag på måfå plockar fram ur min hylla är från 
tiden 1979-1982.

Detta är högklassiga kvalitetsserier, bland annat "Jul i Pengalösa" som jag 
brukar lista bland mina egna favoriter. Men jag har oerhört svårt att läsa 
dessa serier. Punkterna förstör hela läsrytmen. Kärnfulla kommentarer och 
uttrycksfulla repliker faller platt till marken med en tafsig liten punkt 
efter sig. Kvar blir bara en gäspig diskvattenssörja. Det är som om själva 
spänningen och intresset för att läsa vidare försvinner - det som moderna 
analytiker kanske skulle kalla "wow-effekten". Det kan inte stå "Wow." med 
en punkt om det ska verka trovärdigt. Så är det bara.

Givetvis formas min reaktion mycket av vanans makt, men jag är ändå 
övertygad om att punkter måste användas ytterst sparsamt och helst inte 
alls. Det här rör sig om talade repliker, inte löpande text. Nästan alla 
uttalade satser kan tolkas som utrop om man hårdrar det tillräckligt långt. 
I de Kalle Anka-serier som jag vill läsa är utropstecknen nödvändiga för 
att hålla fart i dialogen. När man absolut inte kan använda utrops- eller 
frågetecken kör vi med de tre berömda prickarna, ännu ett klassiskt 
KA-kännemärke. Jag är glad att experimentet från 80-talet upphörde, och om 
någon skulle få för sig att återigen ändra vår skiljeteckensprincip på 
något revolutionerande sätt, så kommer jag att motsätta mig saken med vilt 
fäktande plattfötter.

KVACK!!!!!!!


S Diös