L ångt imperialistinlä gg

[Peter Nyr é n]

Med anledning av responsen på listan och direkt mail till mig angående ett
inlägg jag gjorde kring anglicismerna i Kalle Anka så skulle jag förtydliga
och utveckla resonemanget, med risk att nästan bli off topic.

Jag reagerade mot det paradoxala i att många (som jag uppfattar det)
reflexmässigt tar avstånd från amerikansk kulturimperialism, samtidigt som
man så kärleksfullt bejakar ett av dess främsta yttringar, produkterna under
Walt Disneys varumärke och här då i synnerhet serierna.

Dessa serier är producerade i ett kommersiellt system, från början utformat
för att skapa vinst till Western Publishing och Disney som licensgivare till
rätten att ge ut serier baserat på deras produkter.

Serierna och tidningarna producerades så billigt så möjligt och spreds i så
stora upplagor så möjligt i USA av förlaget. Serieskapare och historier till
serier valdes ut för att hitta de som kunde attrahera största möjliga
läsekrets (och därigenom stöta ifrån så få  möjligt) och detta urval
förändrades och utvärderades säkert konstant för att maximera intäkt och
minimera utgift.

Det var i detta system som Carl Barks var verksam under hela sin
serieskaparkarriär och det var i detta system som majoriteten av det
kulturgods vi idag så ivrigt studerar och katalogiserar skapades.

Någon gång under fyrtiotalet ledde framgångarna i USA till att ett antal
förlag i andra länder köpte in materialet och började ge ut det i egna
versioner. Från början väldigt lika den amerikanska förlagan och sedan
alltmer självständigt.  Vem eller vilka som tog initiativet till de danska,
norska och svenska utgåvorna känner jag inte till. (Kanske är det en en
allmänt känd ankistisk kunskap som jag missat, det vore hur som helst
spännande att få reda på.)

Även här kan man nog räkna med att Hemmets Journals övervägande inte var
främst konstnärligt eller kulturellt utan man vill helt enkelt tjäna en
hacka genom att prångla ut färgglatt tryckta tidningar till svenska pojkar
och flickor i utbyte mot deras veckopeng. Hade satsningen inte lyckats och
genererat vinst så skulle inte tidningen finns kvar idag.

Är vi då alltså utsugna, manipulerade och hjärntvättade?

Ja lite kanske, ibland, men ­ och detta är min huvudtes ­ om inte serierna i
tidningarna vi läste hade givit oss en upplevelse, flera starka upplevelser
av spänning och glädje så hade vi slutat köpa tidningen och satsningen lagts
ner. Vi fick dessa upplevelser för att vi kunde leva oss in i de personer
och situationer som förekom i historierna vi läste, trots att de var ankor
och trots att de utspelade sig i ett karikerat USA. Historierna om den eviga
losern Kalle Anka,  hans påhittiga brorsbarn och rika och tursamma
släktingar handlar ju någonstans om oss själva.
Vilket inte Hemmets Journal var medvetna om, eller Western Publishing eller
ens riktigt, tror jag, Carl Barks.

När det gäller populärkultur är det  ytterst alltid publiken som bestämmer
om något ska vara framgångsrikt, speciellt över tid. Vi kan lockas att pröva
baserat på reklam och marknadsföring, men om kulturprodukten inte uppfyller
vår krav på unik upplevelse med kvalitet så är det snart kört.

På samma sätt menar jag att det förhåller sig med Halloween, Alla hjärtans
dag och Mors dag. Det är möjligt att det lanseras och drivs fram av
kommersiella intressen, men det kan aldrig överleva om det inte ger de som
deltar, utövar, handlar och konsumerar något tillbaka i form av unika
upplevelser. Jag har därför svårt att ondgöra mig över dem som generella
fenomen, även om jag också ser exempel på avarter och överdrifter i
profitens namn.

Men tillbaka till Barks. Hur passar han in i det kommersiella systemet? Jag
tror man kan konstatera att om inte Western Publishing hade erbjudit honom
att jobba i för deras tidningar så hade vi inte fått ta del av hans
berättarkonst. Han hade lämnat tecknandet och blivit hönsfarmare i stället,
och kanske framgångsrik och lycklig av det också. Med stor sannolikhet hade
han inte varit så produktiv även om han hade fortsatt som tecknare.

Men observera att jag inte heller påstår att Western och Disney är några
hjältar här. Ett exempel på att de inte respekterade sin upphovsmän efter
förtjänst är ju att de vägrade att  publicera deras namn i samband med de
alster de skapade.

Hade Western inte i princip haft monopol på att producera funny
animal-serier skulle Barks kanske kunnat höja sin lön och sitt rykte genom
att lockats över till konkurrenterna.(Något som händer i liknande branscher
som film och TV idag). Å andra sidan gav det dem en slags arbetsro, som
gjorde att Barks kunde verka med relativt lite inblandning från redaktörerna
på bolaget.

Jag tycker alltså att man måste erkänna att de fantastiska berättelserna om
Kalle Anka är tillkomna och distribuerade i ett genomkommersialiserat
system, men att de ändå (trots eller tack vare?) har blivit högklassiga
kulturprodukter som bidragit till en ökad förståelse av hur svårt och
krångligt det är att vara människa(=anka) i slutet av nittonhundratalet (i
västerlandet). 
Och jag är glad att de olika förlagsdirektörernas hunger efter profit fick
dem att våga greppet att ge ut dem, speciellt  i Sverige, för annars hade
jag helt missat en stor upplevelse i mitt liv.

Trots ovanstående tirad så anser jag också att det värt att studera,
ifrågasätta och påverka den mediamakt som de multinationella företagen har
idag. Monopol och oligopol är inte bra för chanserna till utveckling och
förnyelse, och medverkar till en generellt sett dålig behandling av
upphovsmännen. Och som vi vet är allt som produceras under dessa premisser
långt ifrån bra, det mesta rent av dåligt.
Vilket för övrigt även gäller kulturmaterial producerat under andra vilkor
och paradigm, som exempelvis den romantiska konstnärs och auteurtraditionen
med inbyggd genikult.

Men rent cyniskt tillverkade produkter utan själ och som inte ger starka
upplevelser överlever inte, hur starka producenter och distributörer som
finns bakom om dem.
Varje kultur behöver också producera sina egna berättelser om de speciella
upplevelser som de innehåller, som kontrast till de universella och
internationella som vi kan importera. Och så länge vi i Sverige har Bamse,
Astrid Lindgren och Åsa-Nisse så ska vi nog stå emot.

Allt är inte sagt med detta, men nog nu.

IMHO

Peter
452