Ankåret börjar fint (KA 6/2009)

[-= Steamboat Willie =-]

Ett trendbrott! Stilistiskt! Stiligt! Dynamiskt! .. och riktigt roligt för
en gångs skull! Ja, jag talar ju så klart om omslaget till Kalle Anka & C:o
nr 6/2009. Ett bättre nummer än på länge. Omslagsteckningen är gjort av
Ank-mästaren Marco Rota. Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Näst
Barks är Rota den bästa ank-tecknaren någonsin.  Omslagsbilden är i alla
fall gjord för Vicar-serien "Strider i snön" som kommer senare i tidningen.
Nu gör omslaget inte riktigt den här bilden rättvisa, då det bara är ett
utsnitt av den större bilden, men redaktionen har tänkt på detta och
publicerar faktiskt hela teckningen längre in i tidningen!  Alltsomallt så
är det här i alla falll bästa omslaget på flera år!  Mer sådant Egmont!

Nå, det är ju i alla fall innehållet som är det viktiga, hur ligger det till
med det, då?

Njae.. den börjar med en liten ganska blek historia om att dreja lera.
Manuset är av Janet Gilbert, och är faktiskt riktigt trevligt. Det stora
intrycket bleknar dock något av att vi läst den här historien förr, och det
börjar bli lite förutsägbart. Det är en av dussinet
"Kalle-hittar-intresse-skall-bli-bäst-av-alla-men-det-blir-bara-katastrof-i-
stället".  Jag menar.. Gilberts manus är en ganska bra variation av temat,
och kalle slipper åka till nordpolen på slutet... men det är på något sätt
fortfarande samma historia även om den är lite mer lågmäld än vanligt. Wanda
Gattinos lite bleka teckningsstil förmår inte heller den att lyfta historien
alls. Inget fel, men det är samma mikrovärmda makaroner och köttbullar som
varje dag i den matlådan.

Sedan blir det faktiskt roligare. "Det magiska bläcket" är en klassisk
Barks-kortis som visserligen publicerats förut ett par gånger, men inte så
den blivit uttjatad än..

I rask följd så får vi därefter en klassisk tidningsstripp från 1951. En Bob
Karp/Taliaferro från den tiden dagsstripparna började gå utför... men denna
är faktiskt lite rolig med en (chauvinistisk?) poäng i slutet som visar att
än har inte dessa mästare tröttnat helt.

Jag är ingen fan av Terry LaBan, som ni väl har märkt vid det här laget. Så
vi hoppar över denna Oppfinnar-Jocke-historia med snabb takt för att inte
tråka ut alla som läser det här.

Sedan kommer den tidigare omtalade "Strider i snön".  Även här är det ett
manus av Janet Gilbert.  Gilbert är en duktig manusförfattare, men borde ta
ut svängarna mer. Det här är ytterligare en klassisk Kalle/Olsson-historia
som är över genomsnittet berättat, men egentligen inte kommer med några
egentliga överraskningar. Vi har läst det förr, och omd et här varit första
gången hade jag blivit lyrisk, men som det är nu (etthundraarton liknande
historier tidigare) så blir det (oförtjänt) dåligt betyg.  Manuset är dock
faktiskt bättre än genomsnittet för Kalle/Olsson dussinhistorier.. och här
har vi ju också en betydligt bättre tecknare - Vicar som ger ett helt annat
flyt åt manuset!


Det här är ett utmärkt tillfälle att jämföra de två historierna "Världens
största soppskål" och "Strider i snön". Båda har manus av Janet Gilbert -
som jag anser vara en duktig manusförfattare.  Båda manusen liknar varandra
på så sätt att båda är nya varianter av gammal skåpmat som trots sin
karaktär av rester fortfarande är hyffsat ätbara genom en bra kock. Jag vet
inte om det är redaktionella skäl som håller Janet Gilberts manus tillbaka,
eller om det är Gilbert själv, men jag skulle vilja se något helt nytt, med
lite mer energi och jag tror att det skulle kunna vara fruktbart.  Slutligen
så kan vi se vilken skillnad en bra tecknare gör.. Vicar är en gammal
mästare... Det går inte att komma ifrån. Så trots att manusen är jämförbara
så är inte serierna det. Bilderna, de dynamiska serierutorna,
bildberättandet, action! Det är det som lyfter "Strider i snön" högt ovanför
"Världens största soppskål". Där bildkompositionen i soppskålen är stel och
fyrkantig, och ibland inte riktigt riktigt förmedlar vad manuset säger, så
är Vicar dynamisk och missar aldrig.

Nästa historia är Musse Pigg. Det är egenligen (i min mening) en Musse Pigg
& C:o-historia som kommit fel, men det gör inte så mycket. Det är
skriven av Paret McGreal - det gör däremot mycket mer. Nu är det här dock
ett av McGreals bästa manus, och det säger en hel del, för i mitt tycke så
är de fruktansvärt ojämna. Denna serie är dock väldigt läsvard, och lite
tänkvärd, även omd en är lite väl krystad här och var. Säga vad man vill om
McGreals, men de saknar inte fantasi, och när man läser den här så kan man
inte anklaga dem för att komma emd dussinmanus precis. Att går från
röntgensyn till omnipotens är dock lite väl krystat, även för mig, och
Joaquín Cañizares Sanchez' teckningar är väl inte så intressanta i sig. De
skulle stått sig slätt utan ett bra manus. Stefan Diös översättning lyfter
dock upp denna serie ett snäpp. Tack gode gud för hans fina språk och
finurliga ord som gör tråkiga historier läsvärda och bra historier
spännande.


Sist, men inte minst så besöker vi Blabdag. Det är Barks klassiker, "Fursten
av Blabdag" i Daan Jippes klassiskt tecknade version från 2004 som avslutas
i detta nummer. Vi talade om manus hör förut... Tja.. det här är så klart
det bästa manuset i hela jämra blaskan. Det är en påtaglig skillnad och det
är som att komma ur en dimma och helt plötslgit se hela världen framför ens
fötter i knivskarp kontrast. Förutom Rota så är Jippes även tidningens bästa
tecknare. Här är det viktigt att flika in en sak. Jag tycker Jippes är en
bättre ank-tecknare... men jag kan inte säga att han skulle gjort en bättre
fursten av Blabdag. Dels för att han inte gjort någon version, och dels för
att manuset passar Jippes teckningsstil som hand i handsken. Rota må vara
bättre på Ankor, men Jippes är bättre på miljö.

Nu är det här ju Daan Jippes omtecknade version från 2004. Innan dess så har
man publicerat Tony Strobls originalversion. Jag tycker originalversionen
har sina förtjänster den också, och Strobl är helt klart en tecknare vars
verk förtjänar att kommas ihåg!  .. och även om folk föredrar Jippes, så
förtjänar även Strobl att återtryckas!

Behöver jag tillägga att Barks - som i serien om det magiska bläcket - slår
allt vad Jippes och Strobl gjort med hans manus - med hästlängder... ;-)


  // Steamboat Willie