Hur i hela friden?

[Stefan Diös]

Jag har försummat den här listan under en tid, 
delvis av tidsbrist, delvis av lättja och delvis 
för att jag råkade ut för ett mindre mailhaveri 
som ett tag gjorde det svårare att hitta mina meddelanden.

Men det har kommit en del intressanta inlägg på 
sistone. I dag ska jag försöka svara i alla fall 
på några som kan beröra mig. Och då kan jag ju 
börja med ett där mitt namn rent av nämns.


Bror Willie:


>Jag läste nyligen återigen KA 2009-04 och fann en sak som stod ut
>lite.
>
>Jag förstår inte hur jag kunde missa det första gången jag läste
>tidningen.. och när jag tänker efter... hur i hela friden kunde
>Vice Direktör *Prutt* slinka igenom, inte bara redaktörens, utan
>också hr Diös' argusögon?


Ja, du ger ju stora delar av svaret själv:


>Nu känns ju Direktör Prutts namn inte riktigt som en Diösisk
>skapelse. I tidningen anges Ingrid Emond som översättare, och
>mycket riktigt, när vi går tillbaka till "365 dagar med Kalle
>Anka" - förra publiceringen - så hittar vi där hr Direktör
>Prutt i all sin prydno.


Vi återanvänder ju som regel gamla 
översättningar, även om jag måste medge att just 
texterna från "365 dagar med Kalle Anka" resp. "- 
Musse Pigg" ofta kräver en viss redigering, 
eftersom de är översatta i flera led och 
pratbubblornas utrymme dessutom kan vara 
annorlunda. Här skrev jag av namnen från den 
gamla utgåvan (utom, som du påpekar, på något 
ställe där de olika direktörerna hade blivit sammanblandade).

Det föll mig inte in att namnet Prutt skulle 
kunna vara stötande. Det stämmer som du säger att 
jag förmodligen inte skulle ha hittat på det 
själv, men jag tänkte inte ens tanken på att byta 
ut det när jag fann det i en befintlig text. 
Tydligen inte redaktionen heller. Jag har inte 
hört ett ord om saken från dem eller någon annan, förrän nu.

Jag inser ju här att jag inte ska ta i med för 
stora bokstäver och avfärda frågan som nonsens. 
Det har sannerligen hänt förr att jag har 
missbedömt ords värdeladdning. Sådant kan leda 
till pinsamheter som man gärna skulle vilja 
undvika. I det här fallet är svaret på frågan att 
jag förvisso känner till den av ordets tolkningar 
som jag förstår att du är ute efter, men att jag 
inte bedömde att ordet skulle vara stötande för 
läsekretsen. Ja, som sagt, jag stannade inte ens 
upp och ställde mig själv frågan. Jga kanske borde ha gjort åtminstone det.

Svenska Akademiens ordlista nämner "släppa sig" 
som tredje betydelse av ordet "prutta", efter 
"blåsa dovt i blåsinstrument" och "smattra, 
puttra". För ordet "prutt" i sig ges ingen 
förklaring, utan det är underförstått att det är härlett ur "prutta".

Nationalencyklopedins ordbok är tydligare och 
anger enbart betydelsen "fjärt" (resp "fjärta") 
för "prutt" och "prutta". Vi får också den föga 
överraskande upplysningen att ordet har ljudhärmande ursprung.

Båda källorna klassar ordet som "vardagligt", 
inte "stötande". Det stämmer med min uppfattning. 
Men, som sagt, det finns andra exempel på att 
allmänheten tolkar ords stilvärde annorlunda än 
vad ordböckerna och jag gör. Det har jag blivit 
varse. Så om jag åter har begått en blunder här 
är det bara att ta sjömansmössan i handen, 
förklara sig skyldig och ta plats i skamvrån. 
(Jag har inrättat en särskild sådan med mitt namn 
på, eftersom jag är där så ofta.)



>Mina kusinbarn är i alla fall eniga i sin bedömning. "Prutt"
>är ett otroligt roligt namn när man är i ungefär rätt läsålder.

Jaha, det skulle ju kunna vara en förmildrande 
omständighet, kanske ...? Jag kan också tillägga 
att namnet har en viss annan poäng. 
Förnamnsinitialen är S, varför hans namnskylt 
skrivs hela tiden skrivs "S. PRUTT" i serien. 
Jämför man med hans kollega F. Jant, verkar det 
som om en stor del av poängen ska hänföras till sammanläsningen.



S Diös