Varför NAFS(k)?

Skrivet av Stefan Diös till Ankism-mailinglistan.

Jag ser att man har börjat diskutera föreningen NAFS(k):s urtid här på listan, och på något vis får jag en känsla av att man väntar på att någon ska uttala sig. Och det lär väl bli jag i så fall. Jag var ju trots allt där när det hände. Låt mig sammanfatta mina minnesbilder framför allt av namnfrågan, med all reservation för att en del hågkomster kan vara bortsuddade och/eller felaktigt efterkonstruerade efter så många år. Man är ju med ålderns rätt en gammal gaggig anka.

Det var två saker som direkt utlöste grundandet av NAFS(k) för snart 23 år sedan. Det ena var att det nyligen avhållits riksdagsval i Sverige och i samband därmed även skolval i de flesta av landets skolor, skulle jag anta. Så var det i alla fall i Nya Elementars gymnasium vid Åkeshov i Bromma, där Frederik Ekehed, Greger Nässén och jag så smått började lära känna varandra efter att ha gått ungefär en månad i den humanistisk/samhällsvetenskapliga linjens första årskurs.

En frukostrast satt vi vid ett bord i stora hallen, där eleverna normalt hängde på sin fritid, och pratade om detta val. Mest skolvalet, skulle jag anta. Förmodligen var det bara någon dag efteråt detta hände. På något sätt kom vi på den lagom seriösa idén att vi själva borde grunda ett politiskt parti, som skulle kunna ställa upp i nästa skolval tre år senare och på sikt också ta över rikspolitiken. Förmodligen hade vi redan då insett att de befintliga partierna var odugliga! Men att vi själva inte skulle gå kvar i skolan vid tiden för nästa skolval, för den händelse vi inte tvingades gå om någon eller några klasser, tror jag inte föll oss in över huvud taget.

Exakt hur diskussionen föll minns jag naturligtvis inte, men det skulle inte förvåna mig om Frederik var den starkast pådrivande kraften. Han hade en förmåga att (låtsas?) ta allt på blodigt allvar, vad det än handlade om. Däremot måste det ha varit Greger och jag som kom med idén till vad partiet skulle syssla med. Vi hade båda var för sig under sommaren skaffat och läst boken Ankismen, den svenska versionen av norrmannen Jon Gisles Donaldismen som nyligen getts ut på Forums förlag i Göran Ribes kongeniala översättning. Både Greger och jag älskade denna bok högt och rent. Den handlade om många Kalle Anka-serier vi hade läst och älskat som barn, och om ännu fler som vi aldrig hade hört talas om men som verkade otroligt spännande. Dessutom var vi fascinerade av den avancerade forskningsmetodiken. Vi begrep nog inte riktigt att boken i mångt och mycket var avsedd som en parodi på högre akademisk forskning, utan vi slickade glatt i oss alltihop och tyckte det var fantastiskt att man kunde forska om Kalle Anka på ett så seriöst och välunderbyggt vis.

Det rimligaste är att vår lunchdiskussion denna dag hade berört både Ankismen och skolvalet innan vi fick för oss att sammanfläta dessa båda till ett. Greger, den borne notarien, plockade fram ett kollegieblock och började anteckna de stadgar vi glatt och inspirerat formulerade rakt ut i luften. Någon med ett på den tiden modernt digitalur, av den sort som jag själv fortfarande använder, kollade tidpunkten: 11.51.31 (eller om det nu var 11.31.51... jag tycks alltid blanda ihop det). Greger antecknade. NAFS(k) var fött. Det var den 21 september 1976. Vi var sexton år gamla och anade föga.

Detta rutiga (tror jag) kollegieblocksblad från 1976 är i dag NAFS(k):s äldsta urkund. Vad skulle kunna vara äldre? Greger nämnde nyligen för mig att han hade kopierat det och låst in originalet i bankfack. Jojomän.

De kollusorer som här på listan har framkastat att namnet NAFS(k) torde vara inspirerat av partinamn som KFML(r) har säkerligen rätt. Jag vet inte om vi uttryckligen nämnde någon förebild, men jag är säker på att vi efter att ha spånat fram NAFS tyckte att det absolut borde vara någon bokstav inom parentes efteråt. (K) som i (kvack) föreföll naturligt. Jag tror att vi ganska snart insåg att många skulle kunna tolka detta (K) politiskt, men då tyckte vi nog det skulle bli roligt att kunna förklara att det bara skulle betyda Kvack. Och det tycker jag än i dag, för den delen.

Ja, bara och bara, förresten. Som någon också har påpekat hade bokstäverna KVACK också en betydelse i början. Om det inte kom till första dagen, vilket är mycket möjligt, så dröjde det i alla fall inte länge. Här vet jag att vi måste ha inspirerats av alla de meterlånga gröngölingstitlarna vi hade matats med under vår ankläsande uppväxt. Vem som hittade på mest av namnet vet jag inte... jag var säkerligen själv inblandad, för sådant ord- och bokstavsbollande har alltid tilltalat mig; men vi var i alla fall mäkta nöjda med resultatet: Kunniga Vetenskapsmän inom Ankismens Central-Kommitté. Det lät både vetenskapligt och politiskt på en gång. Vilka fina grejor.

Men efter ett par år, när vi hade blivit större och mer ordningsamma än vi någonsin hade kunnat drömma om, tyckte vi att denna vackra harang kunde ställa till mer förvirring än upplysning. Vi beslöt att ta bort den ur föreningens officiella namn och låta (kvack) tala för sig självt. Men de krafter inom föreningen som ville ta bort (K) och (kvack) helt och hållet, så att vi skulle se mer seriösa ut vid kontakt med myndigheter och utomstående, fick till all lycka aldrig igenom sina krav. För seriös får man aldrig bli! Lagom allvarligt och lagom fjantigt ska det vara.

Jag är säker på att denna avvägda blandning har bidragit till NAFS(k):s framgångar genom åren. Märk väl att ingen av oss var speciellt intresserad av Kalle Anka när det hela började, annat än att vi som sagt hade läst serierna mycket som barn och råkat hitta boken Ankismen. Alla sådana kunskaper fick vi skaffa oss efter att vi hade satt igång föreningen, när vi började inse att det blev mer allvar än vi hade trott. Men då var det ju lätt att bli frälst.

Ett par saker till kan jag nämna, även om det börjar bli långdraget redan nu. Vid ännu ett tillfälle (eventuellt kan det ha varit samma tillfälle) har föreningens namn ändrats. Nu betyder ju NAFS(k) Nationella Ankistförbundet i Sverige (kvack). Men vid grundandet stod S-et i stället för Stockholm. Det var ju där vi bodde. Detta föll sig naturligt att ändra efter hand som vi fick allt fler medlemmar i andra delar av landet och till och med världen. Vem hade nånsin kunnat tro något sånt?!

Jag tror inte att bokstäverna NAFS och deras uttydning var en medveten akronym på samma sätt som KVACK (för att inte tala om alla de så småningom följande lokalavdelningarna). Det var nog snarare så att det var det det blev när vi hade skapat det alldeles naturliga namnet Nationella Ankistförbundet i Stockholm. Möjligen tyckte vi att NAFS lät lite bättre än NAPS, för den händelse att vi skulle ha velat kalla oss Ankistpartiet i stället. Det var ju meningen att vi skulle vara ett politiskt parti.

Det tog inte så lång tid innan alla våra politiska planer skrinlades, trots vår förste ordförande Ekeheds brinnande agitationer. Vi fick snart ett sådant brett gensvar att vi insåg att en ankistisk förening verkligen behövdes i Sverige, vilket man tyvärr (?) inte kunde säga i samma utsträckning om ett ankistiskt parti... även om det förvisso ligger mycket i vår tidiga paroll Gratis Kalle Anka åt folket!. Greger och jag var duktiga protokollspersoner (särskilt Greger) och vana föreningsnissar (särskilt jag). Det blev naturligt att driva verksamheten år det hållet, och när vi kom så långt som till att ha riktiga årsmöten och stadgar var det inte tal om annat än att vi skulle stå inskrivna som ideell förening och politisk obunden.

Ändå stämmer det, som också någon påpekat, att vi särskilt i början ofta misstogs för att vara anarkister och inte ankister. Det gjorde oss sällan så mycket, för vi hade sinne för det roliga med ordvitsar och sånt. Ibland hände det att någon kallade oss nafsister, vilket ju också är lätt att höra fel på. Och när vi sedan började kalla oss barksister och tala om vår store hjälte Carl Barks, vars namn vi i början inte bekymrade oss om att uttala på engelska, var det ju lätt för omgivningen att tro att vi bara hade blivit förkylda och inte kunde säga M ordentligt. Mycket kul alltihopa, särskilt i samband med vårt allestädes närvarande (K). Men så långt som till att byta namn på föreningen till Nationella Svenska Donaldist- och Ankistpartiet (NSDAP) gick vi aldrig...

Fast det roligaste var, även om det inte har med det här att göra, när det ringde en norrman hem till mig några år senare och ville ha bärgningshjälp när han hade kört i diket med bilen en bit utanför Stockholm. Vi har ju länge haft en hel del norska medlemmar, och denna desperata person hävdade envist att han var medlem i NAF och hade fått telefonnumret av svenska nummerbyrån. Det tog ett tag innan jag insåg att NAF var en norsk bilistorganisation. (Kan det vara något i stil med Norsk Automobilforbund eller något liknande?) Honom kunde jag tyvärr inte hjälpa. Det lät förresten inte som om han var särskilt intresserad av Kalle Anka heller. Märklig typ.

Allra sist, apropå frågan som utlyste hela den här diskussionen: NAFS ska uttalas som ordet nafs, och (K) ska uttalas som bokstaven k. Föreningens namn ska alltså uttalas naffs-kå. (På engelska nuffs-caw. Jag prövade den stavningen i en talande dator för väldigt många år sen, och det lät bra.) Rätteligen ska (K) och (kvack) skrivas med versaler i ett mindre typsnitt än det vanliga (jfr NAFS(k)urirens huvud), men det kunde vi så sällan lösa praktiskt på de gamla hederliga skrivmaskinernas tid att det nu har blivit praxis att skriva detta med gemena (små) bokstäver.

NAFS(k)uriren uttalas nafs-kuriren. I sådana sammansättningar läser man förstås inte ut namnet på bokstaven, utan parentesen markerar bara att föreningens och tidskriftens namn är sammanlänkade.

Allra, allra sist: Detta skrivsätt och uttal strider mot Svenska Språknämndens rekommendation att namn på organisationer, vars förkortningar utläses som ett ord och inte en följd av bokstäver, ska skrivas med små bokstäver. Alltså Gais till skillnad mot AIK, eftersom man säger gajjs men inte ajjk. Jag tycker att Svenska Språknämnden är en av Sveriges mest kloka och förnuftiga organisationer, och jag försöker alltid lyssna på vad de har att säga. Men på denna enstaka punkt (och kanske någon mer) anser jag att de har cyklat i badkaret fullständigt. För mig verkar det barnsligt, efterblivet och rent av sinnesslött att skriva Öis, Mif, Unicef och sånt, som tidningarna gör nu för tiden, bara för att namnen ÖIS, MIF och UNICEF råkar gå att uttala på ett smidigt sätt. Det är stor skillnad mot akronymer som blir inarbetade ord i språket, som t.ex. substantivet laser. Namn är namn, NAFS(k) stavas NAFS(k) och uttalas naffs-kå, och ingen överklok storebrorsnämnd kan komma här och bestämma över min förening.