Kvacket 4/2004

[föregående Kvack] [nästa Kvack]

Redaktör:Johan Blixt
Utförande:ljusgrönt papper, 4 sidor
Upplaga:750
Packningsdatum:13 oktober 2004

[PDF] (kräver inloggning)

Kvack!

Välkommen till första Kvacket efter sommaruppehållet! Utöver Kvacket ska du förhoppningsvis hitta de nya stadgarna. De av er som inte betalt medlemsavgiften får ett litet inbetalningkort som bouns. I förra utskicket skrev vi att de som då fick ett inbetalningskort hade ”slarvat” med förnyandet av medlemsavgiften. Detta var naturligtvis ett oursäktligt fel och det är de som nu får ett inbetalningskort som ”slarvat”.

Missa inte höstmötet!

Höstens höjdpunkt närmar sig! Lördagen den 30 oktober är det dags för höstmöte i din favoritförening. Mötet börjar klockan 13.13 och hålls i sal 36 i Brygghuset i Stockholm. Adressen är Norrtullsgatan 12 N. Ett enkelt sätt att ta sig till Brygghuset är att åka tunnelbana till Odenplan (uppgång Odenplan) och sedan gå till vänster över övergångsstället in på Norrtullsgatan.

Mötets maffigaste programpunkt är en ny fin kulturfestival – se separat notis! Och så blir det ännu en rafflande dragning i NÅL, NAFS(k):s Årliga Lotteri. Vidare har vår vice ordförande Olof Siverbo lovat att hålla en traditionsenlig tutfrågesport. En spännande auktion blir det också. Plus allmänt snack om ditt och datt i ankismens värld, exempelvis den kommande bokserien Carl Barks samlade verk.

Mötet lär hålla på till någon gång mellan klockan 17 och 18. Därefter promenerar de som vill till en närbelägen (och inte alltför dyr) restaurang, där vi äter middag och kolluderar vidare.

Dags igen för kulturfestival!

Som du kanske redan har läst i kallelsen här intill blir det kulturfestival på höstmötet. Som vanligt är alla kollusorer (och andra intresserade) välkomna att delta med alla sorters kulturella bidrag! Under tidigare festivaler har deltagarna främst ägnat sig åt musik, lyrik och bildkonst, men det går precis lika bra att visa upp fakirkonster, squaredance, arkitektur, pantomim och cineastiska totalupplevelser. Sätt genast igång och skapa!

Frank Thomas (1912–2004)

Frank Thomas avled den åttonde september i år, 92 år gammal. I och med detta så finns nu bara en av Disneys veterangäng kvar, nämligen Franks vän och parhäst Ollie Johnston.

Franks artisteri kan man se varje jul eftersom det var han som animerade spagettiscenen i ”Lady och Lufsen”. Andra klassiska scener han animerat är när Stampe lär Bambi ”åka skridskor”, när Baloo berättar för Mowgli att han inte kan stanna i skogen och när Kapten Krok spelar piano i ”Peter Pan”. Han har även arbetat en hel del med Musse Pigg, med ”Den tappre lille skräddaren” som kanske främsta exempel.

Han skrev även ett antal böcker och ”Disney Animation: The Illusion of Life” som han skrev med Ollie Johnston är en riktig klassiker.

Mer om Frank Thomas finns att läsa på hans och Ollies webbplats www.frankanollie.com

Remembering Jack Bradbury

I förra numret rapporterade vi att Jack Bradbury avlidit. Tyvärr hade vi fått fel på ett antal datum och årtal. Här kommer en längre betraktelse över Jacks liv av någon som har bättre koll.

Jack Bradbury, born December 27th in 1914 in Seattle, is dead. At the age of 89 he passed away on May 15th and ”had been ill for some time, kidney failure, in the hospital, nursing home”, as Mary Jim, his wife, wrote to me in letter.

I knew Jack since the late 70s when I headed for the USA to meet those three great Disney artists, namely him, Carl Barks and Tony Strobl. We established a friendship that lasted until his last days, exchanging hundreds of letters over the decades and visiting each other several times. Jack wasn’t the comic genius Carl Barks was, he also wasn’t as productive as Tony Strobl (who drew by far the most comic pages of all Disney artists), but he was definitely the most humble of those three. Before he began to draw comics he started out at the old studio on Hyperion Avenue in October 1934. His first job was being a clean up artist on Snow White, and then he went on to Barnyard Symphony, The Band Concert, Orphan’s Benefit and Pinocchio where he was animator under Eric Larson for Figaro the cat. Other full lengths features he worked on were Fantasia and Bambi, but most famous he became for doing Ferdinand the bull. After he was fired from Disney because he took part in the infamous strike in 1941 he had several other jobs as a comic book artist before in the late 40s he began drawing practically every Disney character.

When we met first in his old home in Lake Elsinore in Riverside County he had already retired from comics and nothing in his home showed any comic or animation traces of those golden days he was a part of – except for one lonely clay model of Ferdinand from his studio days he didn’t have a single animation cell, a single page of his own original artwork and not a single comic book with one of his stories. Unlike many artists I met in the 70s and 80s he never bragged about his work, and the last thing he would say was that whatever he had done in animation and in comics would be art – it was just a job to keep the family going, he always said, an ordinary job as any other where you try to give your best to get your pay cheque. This is what I meant when I said he was a most humble man: He was gifted with the talent of being one of the finest funny animal artists but he never made a fuzz about it.

After the death of his first wife a couple of years later Jack married Mary Jim Karp, widow of Bob Karp, writer of the daily Donald Duck strip. Both Jack and Mary Jim accompanied me through my later years on the private and on the professional level. Being very emphatic and understandable people they helped me when I got my divorce from my first wife, they helped me when I stood before the decision of changing from German Marvel comics to Disney/Ehapa, they helped me when I bought my house – nothing was left out in our correspondence and their advise was always most valuable to me.

If there is something like heaven I know where he will be now: Riding high on the back of Ferdinand, together probably with the great Charles Schulz who lived around the corner of his home in Santa Rosa before he and Mary Jim moved nearer to their children, and saying that he had lived a good life with nothing to regret. I will definitely miss him

Koll. 904 Klaus Shandy Strzyz

Årets Ankon blev en tillställning med klös i

Årets Ankon tog plats i Uppsala den 10 juni och gick under benämningen ”ett Ankon med klös i”. Temat var katter, och då förstås speciellt de katter som figurerar hos Disney. Uppsala är dock, som kanske alla känner till, främst känt för en icke-disneyfierad katt som fick svansen avbiten av en råtta när han var liten och bodde på landet. I sann ekumenisk och multikulturell anda inleddes därför Ankon 2004 med en Pelle Svanslöspromenad under ledning av en av årets arrangörer, koll. 2689 Anna-Pia Norman, som för övrigt är en auktoriserad Pelle Svanslösguide.

Uppslutningen vid denna en av årets största ankistiska händelser var förhållandevis stor, med 15 deltagare och fyra arrangörer, vilka förutom den redan nämnda Anna-Pia var koll. 856 Erik Wahlund, koll. 2187 Åsa Johansson och koll. 2697 Stefan Warnqvist. Dessa arrangörer delade sedan in nämnda deltagare i fyra lag, som raskt gav sig själva namnen K(n)attarna, KATT (Kloka Ankister Tänker Taktiskt), JAMA (efter lagets medlemmar Johan, Annie, Mattias och Anders) och Edgar.

Efter den underhållande promenaden i ett tyvärr inte alltför sommarvarmt Uppsala vidtog den första tävlingsinriktade aktiviteten för dagen: en tipspromenad med frågor på temat Disneykatter. Som av en slump visade det sig att tipspromenaden ledde deltagarna till Anna-Pias och Eriks hem på Höganäsgatan, där fika kunde förtäras i en källarlokal. Under promenaden tycktes det som om lag Edgar kattnappade seriefrämjaren Göran Semb, och inlemmade honom i sitt lag. Detta vägdes dock upp av att samma lag tycktes ha förlorat en ursprunglig medlem under likaledes mystiska omständigheter.

Resten av dagens aktiviteter bestod av ansiktsmålning (med kattema), musjakt på Höganäshöjden, sätta svansen på O’Malley samt en tävling där det gällde att para ihop en kattfigur ur en Disneyfilm med rätt kamrat. Det sista tävlingsmomentet var en svansryckninglek i trädgårdsmiljö. I denna tävling utmärkte sig koll. 2715 Annie Mattsson genom att förlora fler svansar än vad egentligen borde vara möjligt, och för denna prestation förärades hon ett jumbopris.

Efter noggrann poängräkning kunde det sedan konstateras att lag K(n)attarna, bestående av koll. 699 Per Starbäck, koll. 2461 Johan Andersson och koll. 2593 Daniel Wennström, hade avgått med den ärofulla segern.

När vinnarna hyllats och fått sina välförtjänta priser avslutades dagen med en middag på restaurant Akropolis.

Koll. 2715 Annie Mattsson

Årgångsböcker under luppen

4/57: Denna bok inleds med ett eminent förord av den själv så eminente Stefan Diös som presenterar översättnings-makarna Westrin och deras inverkan på språket hos Kalle Anka under ett kvarts sekel. Några av godbitarna i boken är t.ex. serien om Griskanorren i nr 22 (eller Grisenin som den hette i nyöversättning 1974), Paul Murry-serien ”Musse Pigg och Sjörövarens papegoja” (22–23/57) och såklart Barks ”Jul på Björnberget” (26–27/57).

1/58: Fredrik Strömberg skriver om paradoxen med fabeldjur i tidningarna. Musse är ju till exempel lika lång som alla andra figurer, medan de andra mössen Jack och Gus bara är en tiondel så långa och om Långben, som är en hund, kan prata – vad är det i så fall för fel på Pluto? Annars är en rolig serie i boken ”Kalle Anka och Rock’n’Roll” i nr 3/58 där en skränig och tidstypisk Melvis Pressby gör entré.

2/58: Olle Dahllöf låter förresten Elvis slinka in i förordet till denna bok. Annars handlar förordet mest om vilka utgåvor (både Disney och icke-Disney) som författaren minns vid tiden kring 1958. En serie som kan nämnas är den inledande Barks-serien till nr 10/58 som handlar om att Kalle och Knattarna ska restaurera borgmästare Pryds huvud (som är uthugget i berget) i Svaneby.

Koll. 2553 Erik Bergwall

KA & C:o nr 26–30

Kalle Anka-tidningarna som kommit sedan jag sist skrev har varit fantastiska. Vi har bjudits på tre Don Rosa-historier, ett antal Barks-serier, några van Horn-serier samt några enstaka serier från Marco Rotas penna.

Det första numret jag vill upplysa er om, nummer 26, blir starten till en fantastisk månad sett ur ankistisk synvinkel. Numret har en rolig Vicar-serie, men numrets höjdpunkt är Barks-serien ”Den stora strandletardagen” (1959), enligt min mening en av de bäst tecknade Barks-serierna och även manuset är trevligt.

I tidningen veckan efter (nummer 27) höjs kvaliteten ytterligare då vi bjuds på del ett av två i Don Rosas nya serie ”Svarte Riddaren glorpar igen”. Serien handlar om att Joakim beslutat att ställa alla sina troféer till museets förfogande – och givetvis till de betalande besökarnas. Detta evenemang drar till sig den franske mästertjuven Armand Lutin. Lutin är dock inte ursprungligen ute efter Joakims troféer. Det Lutin vill ha är den lösidrös-indränkta rustning som han tillverkade i sin förra längre visit i Ankeborg (KA nummer 23/24 1997). Lutin lyckas genom en smart plan stjäla rustningen. Lutin fångas, efter många turer, i en fälla där Kalle blir hjälte. Jag tycker att det är en av Rosas bästa historier om man bortser från Farbror Joakims liv-serierna som enligt mig står i särklass. Numret i övrigt har en hyfsad Marco Rota-serie.

Nästa nummer är nog det bästa KA & C:o-numret jag läst. Det inleds med en serie på 10 sidor av William van Horn. Efter några korta historier kommer nästa höjdpunkt: ”Sheriffen i Kuliga dalen” (1948). Avslutningsvis kommer del två av Rosas serie.

Nästa nummer håller också hög klass; ”Hans majestät Joakim” (1989) av Don Rosa, ”Mycket struntprat för ingenting” (1989) av William van Horn samt en serie av Marco Rota.

Efter att ha blivit bortskämd med Don Rosa och Carl Barks känns nästa nummer som en besvikelse fast även detta nummer (30) är bra, och innehåller en serie av Paul Murry och en av Daan Jippes. Detta nummer får sätta punkt för den här gången.

Koll. 2548 Axel Purvin

Walt Disney’s Hall of Fame: Romano Scarpa

Bokserien Hall of Fame har utkommit med bok nummer två som behandlar Romano Scarpa. Av Scarpa, som är de långa historiernas mästare, finns i denna bok tre historier samlade från hans tidiga karriär: ”Babylons bönor” (1960), ”Chiricahua-halsbandet” (1960) och ”Den flygande skotten” (1957).

Boken börjar, liksom med den förra Hall of Fame-boken, dock med ett förord, denna gång skrivet av Timo Ronkainen. Detta informativa förord följs sedan i vanlig ordning av en artikel där man beskriver tecknarens särdrag i ord och bild. Detta tycker jag om, och det är just sådana grejor som skänker dessa böcker lite kuriositet. Man kan få aha-upplevelser här.

Till skillnad från den förra boken i Hall of Fame-serien, som behandlade Don Rosa, har inte alla serier i boken ett eget förord av tecknaren själv. Detta saknas på den första serien ”Babylons bönor” (där är förordet dock skrivet av Leonardo Gori), men istället får man, efter artikeln om Scarpas särdrag, njuta av ett långt brev till de skandinaviska läsarna undertecknat Romano Scarpa 2004. Det är ett mycket trevligt brev där Scarpa berättar om sin kärlek till Disneyfigurerna och sin karriär samt avslutar med en värmande hälsning till sina läsare.

Vad gäller urvalet av serier till denna bok är den enda negativa kritik jag har att komma med att man inte valde serier från hela Scarpas karriär istället för att ta tre serier i början. Det är alltid kul att se utvecklingen i tecknarstil, vilken tecknare man än pratar om. Jag är även lite förbryllad över att man bara valde att ha med en Musse-serie och två Kalle-serier. Eftersom Musse är Scarpas favorit hade jag väntat mig det omvända. Men man ska inte klaga. Boken har genomgående hög kvalitet och att läsa en serie som ”Babylons bönor” gör att man förundras över Scarpas finurlighet och skicklighet när det gäller att skapa invecklade och högst intressanta historier.

Koll. 2553 Erik Bergwall

Nästa Kvacket kommer någon gång i december. Närmare information kommer att läggas ut på www.nafsk.se och skickas ut på mailinglistan så fort vi vet besked.