Kvacket 3/2018

[föregående Kvack] [nästa Kvack]

[PDF] (kräver inloggning)

Hej och välkomna till årets tredje Kvacket! Utöver Kvacket ska du i ditt kuvert hitta ett årsmötesprotokoll.

Höstens aktiviteter

Höstens aktiviteter brukar ju inledas med att vi medverkar vid ”Världens längsta bokbord” på Drottninggatan i Stockholm. Som några kanske läst i dagspressen har det dock i år varit oklart om datum och former för detta. Serieteket i Kulturhuset har dock meddelat att de, oavsett vad som händer med den övriga bokförsäljningen, kommer att se till att det åtminstone blir ett seriebokbord vid Kulturhuset, och där ska vi förstås finnas på plats. Tid och datum för detta blir kl. 11–19 den 19 augusti.

Klart är även att det på bokmässan i Göteborg 27–30 september kommer att uppmärksammas att Kalle Anka & C:o fyller 70 år och en av våra grundare, koll. 314 Stefan Diös, kommer att medverka i en paneldebatt med den lockande titeln ”Därför behöver vi Kalle Anka som folkbildare”. Det är också högst troligt att enmansshowen Arild Midthun kommer att dyka upp.

Det kommer förstås också att bli ett höstmöte och dagen för detta är tänkt att vara den 20 oktober. Platsen är dock ej bestämd ännu, om detta skulle sammanfalla med en seriefestival utanför Stockholm kan det hända att mötet förläggs dit, i annat fall finns vår gamla trygga Åttingen väntande.

Vi kan avslöja att mötet kommer att präglas av lotterier, då vi ska uppmärksamma att en viss tursam anka i år firar sitt 70-årsjubileum. Se till att boka in dagen i kalendern redan nu, så meddelas efter sommaren vart du ska bege dig.

Vi ligger även i startgroparna för att arrangera ett nytt Ankon, men även gällande det får vi hänvisa till nästa nummer av Kvacket för mer info.

Koll. 2348 Mats Nilsson

Stadgarna återställda

Årsmötet i april beslutade att fastställa två stadgekorrigeringar, som höstmötet tillstyrkte i fjol. Det blev en ganska lång diskussion av formella skäl, som du kan läsa mer om i årsmötesrapporten här i Kvacket. Vi skrev i Kvacket 2/2018 att de nya stadgarna skulle följa med i det här utskicket. Nu blev det inte så, eftersom styrelsen behöver mer tid för att dubbelkolla att allt blir rätt i de nya stadgarna innan vi skickar dem till tryckeriet. Då hinner vi förhoppningsvis också ta med en utförligare stadgehistorik i häftet.

Koll. 316 Greger Nässén

Kalle Anka Extra

Då serier av Don Rosa börjat tryta men man på Egmont vill fortsätta att ge ut tidningen fattades det beslut om att ersätta Rosa med längre serier av Carl Barks som inte gått i repris på länge, alternativt bara i exklusiva böcker och andra svårtillgängliga utgåvor. Parallellt fortsätter man att publicera de aldrig repriserade serierna av Tony Strobl med flera.

I nummer 1 detta år var det ”Mumiens ring”, en tidig Barks från 1943 och den mycket underhållande ”Ungarna och hjulångaren Pludrik” författad av Bob Gregory och med bild av Strobl och John Liggera. Som kuriosa kan nämnas att Joakim Gunnarsson fick återskapa de två rutor som tagits bort vid den svenska publiceringen 1961 för att ge plats åt resumén. Men det gjorde han så bra att ingen troligen kommer att märka skillnaden. Man införde också en sida redaktionellt textmaterial där nämnde Gunnarsson berättar om historien bakom serierna i varje nummer, ”Ankist-extra”.

I det nummer som nu är till försäljning, 2/2018, har man lyckats toppa denna lovande inledning. Omslaget pryds av den oljemålning Barks gjorde 1974, inspirerad av sin serie ”Kalle Anka och flodens skräck” från 1946. Denna är också huvudnumret i tidningen, och min personliga åsikt är att det är den första längre serie där Barks hade hittat sitt personliga uttryck.

Det är inte frågan om någon skattjakt eller räddningsaktion som hade varit de förevändningar Barks mestadels använt sig av tidigare när han skickat ut ankorna på längre äventyr, utan här är det äventyret självt, att åka nedför Ohio-floden till New Orleans, som är ett självändamål. Sen utvecklar sig detta till en riktig rysare när man stöter på ett sjöodjur i floden och Knattarna får ta till allt sitt mod och uppfinningsrikedom för att klara skivan.

Aldrig utgiven i serietidningsformat i Sverige tidigare.

Efter ett kort avbrott med en Långben-serie på två sidor drar nästa fantastiska historia igång:

Det är ”Kung Ogs järnsäng” från 1966 (i Kalle Anka 32–33/1967) som här får sin första repris på över 50 år. Och det är den värd! Manuset av Vic Lockman kännetecknas av hans vilda fantasi, torra humor och religiösa intresse som får fritt utlopp när Kalle, Jocke och Knattarna måste resa tillbaka till det gammel­testamentliga kungariket Bashan, 1400 år före Kristus, för att skaffa bevis för att titelns järnsäng verkligen tillhört Kung Og och då är värd en förmögenhet. Virtuost tecknat av Tony Strobl med tusch av Steve Steere.

Jag har skrivit mera ingående om denna serie i Kalle Anka & C:o – Den kompletta årgången n:r 1967-04 och hänvisar den som är nyfiken och vill veta mera dit. Det är imponerande att Lockman och Strobl lyckas pressa in så mycket handling på endast 18 sidor utan att det känns det minsta krystat eller jäktat. Serieberättande på mycket hög nivå.

Till nästa nummer utlovas ”Den gamla borgens hemlighet” som huvudserie så fortsätter redaktionen på det inslagna spåret kan det bli hur bra som helst!

Koll. 538 Karl-Erik Lindkvist

(Ursprungligen publicerat på Karl-Eriks eminenta blogg: www.unigas.se/Blog/)

Mer om Kalle Anka Extra

I nummer 3 kommer om sagt ovan ”Den gamla borgens hemlighet” samt ”Kalle Anka på kryss med Elektra” och i nummer 4 kommer ”Kalle Anka lever lägerliv” och serien om Långbens speed-racer.

Nummer 5 innehåller ”Den förhäxade papegojan” av Barks och ”Slaget vid Hadrianska muren” av Lockman och Strobl. Intressantast är dock kanske att redaktören Joakim Gunnarsson kommer att skriva lite om ankismen och NAFS(k). Numret kommer gissningsvis att finnas i butikerna i november.

Coco ger Pixar en plats i odödligheten – filmrecension

12-årige Miguel älskar musik över allt annat och drömmer om att bli en berömd artist precis som sin idol, den avlidne smörsångaren Ernesto de la Cruz. Tyvärr förbjuds han att ägna sig åt sin passion, då hans familj är ”den enda i Mexiko som avskyr musik”. Detta sedan en förfader övergav sin familj för det kringflackande artistlivet och hans fru ensam fick försörja sig själv och deras dotter. Dottern är Miguels gammelfarmor Coco, som trots sin mycket höga ålder med allt som hör därtill ännu är en nyckelperson i hans liv. Det må låta groteskt överdrivet att bannlysa musik i generationer på grund av en persons gärning, men det ser inte bättre ut än så för Miguel, som spelar och sjunger i hemlighet.

Det är dags att fira de dödas dag, en av årets största högtider. Genom att dekorera ett offerbord med bilder på sina bortgångna släktingar leder man dem hem för att hälsa på i jordelivet för en natt, enligt folktron. Miguel vill väldigt gärna delta i en talangjakt under festligheterna men stoppas på grund av familjens musikförakt. I ilska och frustration ifrågasätter han om han verkligen vill tillhöra en familj som inte stöttar honom, och rymmer hemifrån.

Under högtidens magiska inflytande sugs Miguel plötsligt in i dödsriket. Och det är ingen karg, mörk och dyster plats; den fullkomligt sprakar av färg, fest och glädje och är lika levande som den värld vi känner till. För borta på riktigt, får Miguel lära sig av de vänliga skeletten, är man först när ingen i den levande världen minns en. Men Miguel är naturligtvis inte redo för nästa hållplats, och för att komma tillbaka till de levandes värld måste han få en välsignelse från en avliden släkting innan solen går upp igen. På jakt efter biljetten hem lär sig Miguel en hel del om livet efter detta, men ännu mer om det liv han redan lever.

Efter Insidan Ut, som gör en djupdykning i människans hjärna och känsloregister, undrade nog många hur Disney/Pixar skulle kunna toppa ett så stort ämne. Svaret var, helt rimligtvis, döden. Och som de gör det!

Döden har aldrig sett mer levande ut än i Coco, som lämnade mig helt golvad. Jag minns faktiskt inte när jag senast blev så känslomässigt påverkad på så många plan av en film. Jag drar mig inte för att säga att den animationsmässigt är Pixarstudions vassaste hittills – alltifrån skira blomblad och porlande vatten till skelettens rörelsemönster och till och med Miguels gitarrspel (fingersättningen exakt återgiven med musiken som spelas) är häpnadsväckande detaljrikt och genomtänkt gjort.

Musiken – helt i mexikansk tradition – är smäktande och medryckande, och röstskådespelarna utsökta (jag såg den på engelska). I synnerhet Anthony Gonzalez i huvudrollen som Miguel är en sällsynt talang. Bara dessa estetiska faktorer gör Coco mycket sevärd, men det är inte det som främst berör mig. Samtidigt som den mexikanska kulturen genomsyrar varje aspekt av filmen, är det en i allra högsta grad universell och annorlunda hyllning till livet och till den urkraft som finns i kärlek och förlåtelse.

Som alltid med Pixar levereras det hela med rejäla doser humor och energi – men utgå inte ifrån att det blir en genuin skrattfest. Döden kan trots allt inte bara bli en fars, och det finns scener som kan tävla med premissen i Upp (alla som sett den vet) om det mest tårdrypande ögonblicket i animerad film.

Är det så här döden ser ut, behöver vi inte vara rädda för den. Men kom ihåg att ladda upp med näsdukar när ni besöker den ihop med Miguel. Själv grät jag ungefär samma volym som Mexikanska golfen. Halvt ihjäl mig, faktiskt.

Koll. 2856 Marina Johansson

Der Donaldist 153

De tyska ankisterna jobbar oförtrutet vidare i sin strävan att i Faustistisk tradition försöka systematisera ankans kärna. Nu har man arbetat sig fram till nr 153 av kärnorganet ”der Donaldist”. I förbifarten råkar man även hacka sönder talet 153 i dess beståndsdelar. Som en enkel etsare har jag svårt att inse det ankistiska värdet i talet ”153”, men det har ett fint underhållningsvärde när framsidan endast består av en hund som stolt visar hur summan av talen 1 till 17 råkar bli 153, liksom 13 + 53 + 33 eller 1! + 2! + 3! + 4! + 5!

Redaktionens paparazzosektion tycks njuta av en välbehövlig ledighet, inte ett enda braskande bildreportage från någon skickelsediger donaldistisk konferens går att återfinna. Vi får nöja oss med 3 mer eller mindre fascinerande föredrag som hållits på olika ankistiska konferenser i Tyskland. Det näst längsta föredraget handlar om barnuppfostran i Ankeborg. Utvecklingen där tycks följa den i Tyskland ungefär. Intressant är att prygelstraffet i den tyska skolan förbjöds redan på 60-talet och hemagan på 70-talet. Kalle hänger väl inte alltid med här, och är dessutom en usel förebild, men knattarna tycks ju bli tämligen välartade i alla fall. Detta torde enligt föredragshållaren bero på att Kalle i alla fall älskar knattarna.

Donaldismens kartografiska sektion ”M.ü.C.K.E.” har i en mycket intressant artikel med bilder systematiserat förekomsten av järnvägar i Ankeborg, med ursprungsbeteckning vid samtliga bilder. Mycket fint.

I övrigt en smärre artikel om Alexander Lukas tur, en längre om belysningsteknik i Ankeborg, spekulationer på mikro- och makro­nivå om Ankeborgs position i universum.

Så följer ett 25-sidigt föredrag från 2003 som jag inte förstår hur kongressdeltagarna lyckades uthärda. Förhållandevis få bilder dessutom. Tyvärr förstår jag inte riktigt vad det går ut på.

I slutet av blaskan kommer en kallelse till nästa konferens, praktiskt förlagd till någon stor psykklinik. Vi får hoppas att deltagarna även blir utsläppta därifrån.

Självklart ett obegripligt quiz. Så mycket mer var det inte denna gång

Koll. 2844 Ruben Horn

Stockholms Internationella Seriefestival

NAFS(k) deltog även i år i den traditionella internationella seriefestivalen i Kulturhuset i Stockholm, som i år inföll 5–6 maj. Trots det mycket varma vårvädret lockade festivalen många besökare. NAFS(k):s medverkan organiserades av koll. 538 Karl-Erik Lindkvist som även ger en utförlig beskrivning av festivalen som helhet på sin blogg:

www.unigas.se/Blog/?tag=/sis+2018

Vi representerades av koll:a 316 Greger Nässén, 694 Olof Siverbo, 976 Johan Blixt, 2165 Klaus Dejler och 2348 Mats Nilsson. I år hade vi placerats intill våra vänföreningar Generation T (för Tintin-fantaster) och The Scandinavian Chapter of the Lee Falk Memorial Bengali Explorers Club (för Fantomen-dito) och alla tre föreningarna sysslade med likartade aktiviteter som försäljning av kulturgods, medlemsvärvning och tipsfrågesporter (där Mats i år hade satt ihop en ankistisk frågesport med akademiskt tema som han trodde skulle vara svår, men det är bara att inse att de ankistiska kunskaperna är mycket stora hos många serieälskare). Historien förtäljer inte vilken förening som var mest framgångsrik i detta, men vi hade alla mycket trevligt och kommer säkert att återkomma även nästa år. Platsen för nästa års festival är dock oklar eftersom Kulturhuset då kommer att vara stängt för renovering.

Koll. 2348 Mats Nilsson

Årsmötet 2018

I lördags hade föreningen NAFS(k) sitt årsmöte i den vanliga lokalen på Reimersholme i Stockholm. Naturligtvis var jag där och deltog. När jag kom fram till möteslokalen var den redan iordningställd och man satt och tittade på några av Brors tecknade filmer. Aktiviteten tilltog dock med ökande antal anländande medlemmar.

13.13 Ankeborgstid inleddes mötet. Först var det val av funktionärer och styrelse (omval hela vägen). Även medlemsavgifterna förblev oförändrade. Ett visst metafysiskt resonemang om den stadgeändring som skulle antas för andra gången för att vinna laga kraft utbröt, men gick aldrig så långt som till votering. Det blev det däremot när det var dags för att rösta om den motion angående ”Rättvisa åt Fnatte!” som lämnats in och som gick ut på att denna del av den samspelta treenighet som i dagligt tal kallas ”knattarna” aldrig fått den uppmärksamhet som tillkommer honom, något som det måste ändras på. 

När rösterna räknats visade det sig att auditoriet gått helt på styrelsens linje (”ja” till att ”verka för rättvisa – åtminstone när Ankeborg ligger i Sverige – åt Fnatte!”, nej till det något mer tvivelaktiga ”att uttala på svenskt språk ett nej, eller snarare ett nja, till hattifnattar parallellt med ett tvekanslöst ja till Fnatte!”) och det är ju så det skall vara. Mötet avslutades sen för att det var dags för en paus med mingel och fika i lokalens nedre regioner.

Där lade Greger sista handen vid dukningen och laddade kaffebryggaren för en andra kanna om det i termosen inte skulle räcka. Alla såg till att förse sig ordentligt och mingla på den begränsade golvytan.

Efter fikat skulle det auktioneras ut en rejäl mängd serietidningar, böcker och tavlor(!). Förrättare var som vanligt Anders som höll budgivningen uppe i varv.

Bland utropen som gick under klubban kunde märkas ett av de fåtaliga exemplaren i Sverige av New Funnies #76 från 1943 och ett relativt välhållet exemplar av Jag Farbror Joakim. Det senare kneps av Svenska Barnboksinstitutet (via förre ordföranden Åsa), den enda Jag-bok som de saknade. En sån tur att Anders klubbade i rätt ögonblick så ingen hann bjuda över!

När auktionen är över betalas det och diskuteras försäljningar och inköp. Jag stannade inte för att övervara den gemensamma middagen utan valde att försöka hinna med 18.14-tåget (vilket jag lyckades med).

Som vanligt ett trevligt och välarrangerat möte. Få se om höstmötet skall hållas i Örebro i samband med deras seriefestival. Skulle kunna ge medlemmar längre från huvudstaden en möjlighet att närvara?

Koll. 538 Karl-Erik Lindkvist

(Ursprungligen publicerat på Karl-Eriks eminenta blogg: www.unigas.se/Blog/)

En tur till Kallestad

Under vintern hade Kalle Anka & C:o en special där tre svenska städer – Kalmar, Karlstad och Luleå – fick en ”ankifiering” likt den omåttligt populära ankeborgska tunnel­banekartan för ett par år sedan. I stället för förvrängda namn på tunnelbanestationer i Stockholm, byttes stadsdelars namn ut mot likljudande eller associationsmässigt lika sådana men med en touch av Ankeborg. Städerna gavs de nya namnen Kallemar, Kalle­stad och Kuleå. Läsarna fick sedan rösta på vilken av städerna som skulle föräras ett besök av ankorna i ett nummer under året.

Då undertecknad inte bara är en Kalleentusiast utan dessutom Karlstadsbo och patologisk ordvitsare, hade jag äran att bli tillfrågad av översättarna Stefan Diös och Kaija Olausson om jag ville vara med och bidra med min lokalkännedom om Karlstad till Kallestad. Självklart ville jag det!

Vi fick en lista på de stadsdelar som skulle vara med på kartan och via mailkorrespondens bollade vi idéer med varandra. Jag bidrog med lite information om stadsdelarna i de fall då det kunde vara av nytta för det nya namnet (så var till exempel fallet med Örsholmen, som är Karlstads industri- och näringslivscentrum och därför fick namnet Börskollen).

När det gällde att tänka i ”ankbanor” visade det sig att vi alla tre hade väldigt liknande inställning till ämnet samt associationsförmåga, för redan i ett första utkast hade vi oberoende av varandra skrivit samma eller snarlika förslag på många av stadsdelarna. Vi hade inte många dagar på oss att färdigställa listan, men med dedikation och samstämmighet gick arbetet både fort och smidigt.

För mig var det väldigt intressant att få inblick i en översättares jobb och naturligtvis var det roligt att kunna bidra med någonting till Kalle Anka & C:o i ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat (då menar jag Ankeborg, men för all del även min hemstad).

Några av de ankifierade stadsdelarna som hamnade på Kallestads karta var Tingelingvalla (Tingvalla), Zekesdal (Zakrisdal), Klarabellevue (Bellevue), Knorrholmen (Orrholmen), Saga (Haga), Mimmiberg (Marieberg), Guldfyndet (Gruvlyckan), Fårens berg (Lorensberg) och Hängmatta (Sommarro).

Kartan över Kallestad fick stor medial uppmärksamhet lokalt, bland annat av SVT Värmland och Nya Wermlands-Tidningen, som intervjuade mig om projektet. Den artikeln blev något utav en like-raket på Facebook med väldigt många delningar och roliga kommentarer. Det märktes tydligt att Karlstadsborna – och värmlänningar i stort – tyckte att det var en riktigt rolig grej. Det var en speciell upplevelse i mitt ankistiska liv att slå på radion på måfå och höra kommunalrådet förtjust citera Kallestadkartan, skratta åt våra namn och imitera Kalle Ankas röst!

Tyvärr (tycker jag såklart personligen) var det inte Kallestad som vann omröstningen, men det hade bara varit körsbäret på en redan väldigt rolig upplevelse till bakelse! Jag tackar så mycket för att jag fick möjligheten att göra detta och önskar Kalle och knattarna ett höjdaräventyr i Kallemar!

Koll. 2856 Marina Johansson

Der Donaldist 151

inleds med ett omslag i filosofisk anda. Rubriken är nämligen satt så att det i stället för Der Donaldist står Der Donald ist… (”Kalle är …”) och därunder finner vi vår hjälte med en spegel i ena handen och ett bokuppslag med ”olösta frågor om tillvaron” framför sig samtidigt som han funderar: ”Ja? Und was bin ich…?” Vad gäller inslagen i denna utgåva är det dock huvud­sakligen hardcore-ankism som gäller i stället för filosofiska spörsmål.

Den första artikeln (av paTrick Martin) behandlar ankornas kontakt med rymden och de varelser som befolkar denna. Med hjälp av bland annat Drömplaneten [CBSV 19], Ett mytologiskt mysterium [CBSV 22] och Farbror Joakim som rymdbrevbärare [CBSV 26] får vi viktig information om hur anaversums solsystem är uppbyggt, och i till exempel berättelsen om mikro-ankorna från yttre rymden [CBSV 28] får ankplaneten besök av ankvärldens motsvarighet till små gröna män.

Det konstateras att solsystemet påminner om vårt – även om ”ankjorden” har tre månar – men att till exempel planeten Merkurius tycks saknas och att det också finns planeter utan motsvarighet i mänskovärlden (som Drömplaneten). Dessutom är avstånden från solen inte de samma som hos oss och vissa planetbanor tycks korsa varandra. Om vissa planeter saknas helt uppgifter, men om till exempel Mars och Venus vet vi ganska mycket. En del planeter bebos dessutom av varelser som talar tyska! (För min del har jag alltid trott att det var frågan om svenska, men vidare forskning i ämnet är säkerligen nödvändig …)

Ankorna behandlas oftast mycket väl när de besöker främmande världar, men artikelförfattaren menar att vi måste vara mycket misstänksamma mot de varelser som i sin tur besöker ankornas värld. Exempelvis skulle mikro-ankorna med sin utvecklade teknologi inte behöva åka till ankornas planet för att köpa ett par stackars sädeskorn, i synnerhet som de kan förstora allting med hjälp av någon form av strålar. I stället tycks det här vara fråga om slemma spioner! Inte heller hr Multum från Venus (Guldmånen, CBSV 19) kan vara en äkta venusian, även om han tycks nog så sympatisk.

När det gäller nästa bidrag måste vi dels fråga oss vad en filmtitel som Striden vid Rio Grande kan bidra med till den ankistiska forskningen, dels ge oss ut på en liten utflykt i det tyska språkets förtrollade värld (och härvidlag ber jag att få tacka dr G. Nitsch – ännu ej kollusor – för viktiga språkliga påpekanden).

Striden vid Rio Grande är – som den minnesgode möjligen erinrar sig – titeln på en av de många västernfilmer som Kalle refererar till i Sheriffen i Kuliga dalen [CBSV 5]. På tyska har den av den klassiska översättaren dr Erika Fuchs getts den snitsiga och allittererande titeln Männer, die in Zelten zündeln. Männer betyder ”män”, Zelt är ”tält”, och zündeln är ungefär det barn ägnar sig åt när de leker med tändstickor och stundom lyckas tända eld på något (jfr zünden ”tända”). Med utgångspunkt i nämnda titel ger sig artikelförfattaren Trigger Trueshot ut på en ganska underhållande exposé, där hen dels behandlar nämnda temata, dels funderar över vad innehållet i filmen kan tänkas vara …

Sedan möts vi av ett Sonderheft Extra, för ovanlighetens skull insprängt i själva tidskriften. Som Sonderheft har man ju tidigare bland annat gett ut en karta över Ankeborg med omgivningar, men att det här kallas Sonderheft Extra beror på att artikeln inte handlar om vare sig Barks eller dr Fuchs (vilket annars är det enda som en tysk Donaldist med självaktning, och även de utan tror jag, befattar sig med). Fastmer är det frågan om en redogörelse för det lyckade försöket att ge ut William Wards samlade ankserier. Om det är så att man inte är bekant med William Ward – jag var det inte, och enligt uppgift i artikeln lär självaste Don Rosa inte heller ha känt till honom – får man här veta att han var den förste tecknare som skapade längre avsnitt med Kalle, nämligen i den engelska Mickey Mouse Weekly under åren 1937–1940. (Eftersom Kajsa ännu inte var uppfunnen handlar serien om Donald and Donna.) Vi får också en redogörelse för Disneys hållning till projektet – inte alltid präglad av flexibilitet – och förklaringen till att Kalle viftar med en så kallad EU-flagga på omslaget … Alltnog: för den som är intresserad kan boken beställas via D.O.N.A.L.D.s hemsida (www. donald.org) till synnerligen facilt pris. Slående i sammanhang är hur ”modern” Kalle ter sig i serierna från 1940.

När det gäller nästa bidrag ter det sig nästan knappologiskt i överkant för en stackars svensk betraktare, men naturligtvis logiskt ur tysk donaldistisk synvinkel. Viola Dioszeghy-Krauß sysselsätter sig här på ett mycket uttömmande sätt med frågan vilken färg ankorna (och övriga figurer i serierna) egentligen har. En amatörmässig invändning i stil med att ”det ser man ju på bilderna” är naturligtvis inte giltig, eftersom färgläggningen inte stammar från Barks eller dr Fuchs och sålunda inte tillmäts något bevisvärde över huvud taget. (Hon anför också flagranta exempel på felaktigheter, som till exempel det expresståg vid namn der blaue Enzian som vid färgläggningen blivit rött!) Om vi vill gå till problemets kärna måste vi begränsa oss till vad som står i serierna samt vad Barks eventuellt uttryckt med hjälp av skrafferingar eller på annat sätt. Föga överraskande dras slutsatsen att ankorna är ljusa i hyn (om än inte ”helvita”, eftersom det kommenteras om någon är ”blek som ett lakan”). Mer förvånande är kanske att det som tyds som tecken på rodnad uppstår genom att ankorna kan snedställa sina fjädrar på något sätt … Dessutom behandlas frågan om ankorna har hår. Det tycks förekomma kroppsbehåring och skägg, men flertalet exempel på huvudhår förklaras som peruker. Dock tycks någon enstaka anka ha äkta hår på huvudet, varför vi kanske får räkna med två olika raser. (Undertecknad ber om ursäkt att han inte riktigt förmår att göra den utförliga artikeln rättvisa, men han ”hillade in sig” – som det heter på hans modersmål – någonstans i mitten.)

Numret avslutas sedan med två kortare bidrag signerade Salvatore Speculatio (också känd som Jens Richter). Nomen est omen, får man kanske säga. I det första funderar han över hur Joakim kunnat få ihop sin förmögenhet om de uppgifter om löne- och kostnadsläge som ges i serierna stämmer, och i det andra spekulerar han över de humanoider som förekommer i vissa serier och drar slutsatsen att det rör sig om en särskild typ av cirkusmänniskor, som huvudsakligen vistas i mera ljusskygga miljöer och vars familjeliv innehåller inslag av incest.

Allra sist följer sedan kvisset (som väl många stavar det numera), obegripligt som vanligt. Min säkerligen felaktiga gissning är grannen Olsson.

Koll. 1994 H. O. Thulin

Willliam Ward

Som koll. Thulin skriver här intill så kan man alltså köpa William Wards (1887–1958) samlade ankserier från de tyska donaldisterna. Det handlar om serier som gick i den engelska Mickey Mouse Weekly 1937–1940.

Det hela ser ganska intressant ut och ett exempel på Wards teckningsstil ser ni nedan.

Para leer al Pato Donald

På den alltid lika eminenta epostlistan Ankism (nafsk.se/mailman/listinfo/ankism) har koll. 699 Per Starbäck rapporterat att den klassiska boken om kulturimperialism och Disney­serier, Para leer al Pato Donald, av Ariel Dorfman och Armand Mattelart snart kommer i en engelsk nyutgåva. Boken gavs ursprungligen ut 1971 i Chile och översattes 1975 till engelska (How to Read Donald Duck: Imperialist Ideology in the Disney Comic) och 1977 till svenska (Konsten att läsa Kalle Anka: om imperialistisk ideologi i Disneyserierna).

Ankkalinnan pamaus

Nummer 36: Två Barks-äventyr (The Second Richest Duck och The Fabulous Philospher’s Stone) analyserade som allegoriska och andliga resor med rötter i medeltida romanser, den finska utgåvan av Disney’s Little Golden Books, detaljerad genomgång av historie­koderna i Inducks, turkiska Disney-serietidningar, Disney-kortspel samt recensioner, nyheter och udda saker.

Nummer 37: Carl Barks och det amerikanska rymdprogrammet, Snövit fyller 80, samlingsbara tuggummipapper, Ankkalinnan pamaus fyller 20, Disneytidningar från Mellanöstern, View-Master-bildskivor samt recensioner och nyheter.

Nya och återinträdda medlemmar

Vi har fått nio nya medlemmar, varav glädjande nog fyra knattar, under årets fem första månader! Dessutom har två ex-kollusorer återkommit efter lång frånvaro. Varmt välkomna till er alla!

Das Kochbuch der D.O.N.A.L.D.

Der Donaldist Sonderheft 58 är en kokbok med 95 utsökta recept på maträtter, efterrätter och annat ät- eller drickbart som finns nämnt i serier av Carl Barks.

Allt från Apfel im Schlafrock till Zuckermus mit Datteln und Honigmilch finns med på bokens 114 sidor.