Kvacket 4/2019

[föregående Kvack] [nästa Kvack]

[PDF] (kräver inloggning)

Hej och välkomna till årets fjärde Kvacket! I utskicket kommer drygt 40 kollusorer få en påminnelse om medlemsavgiften för juli 2019–juni 2020.

Höstmöte på gång!

Ja, visst är det så, föreningens fabulösa höstmöte närmar sig. Dag och tid för denna tilldragelse är den 26 oktober kl. 13.13 och platsen kräver numera ingen presentation – den är helt enkelt Åttingen på Reimersholme (om nu någon skulle ha missat det är adressen Reimersholmsgatan 45).

Denna dag råkar även vara dagen för den årliga tävlingen i seriekunskap, Comiquiz, så en av aktiviteterna på mötet kommer att vara att vi deltar i den tävlingen. Frågorna kan handla om precis allting som har någon form av serieanknytning, så det är fullt tillåtet (och oftast nödvändigt …) att söka svaren på nätet. Alla som har tillgång till laptops, smarta telefoner etc. får alltså mycket gärna medtaga dem till mötet, så att vi kan jobba med många frågor parallellt.

Vi ska naturligtvis se till att klara alla frågor som ev. har ankistisk anknytning, men det skulle vara mycket intressant att se vad ankismens skarpaste hjärnor har för kunskaper om även annat serierelaterat.

Utöver denna tävling ska vi naturligtvis hinna med allt annat som hör ett höstmöte till, som dragning i NÅL (NAFS(k):s Årliga Lotteri), filmvisning, auktion mm. Det kommer också givetvis att bjudas på fika och undertecknad utlovar en lite ny typ av frågesport, där de klassiska tutorna återigen ska komma till användning. Vi hoppas också kunna ge mer detaljerad info om Egmonts planerade utgivning samt Don Rosas besök (se annan notis i detta Kvacket). Ja, ni hör själva, det kan ju inte finnas någon vettig anledning att utebli från detta eminenta möte!

Don Rosa åter till Stockholm

Vi har just nåtts av två mycket glädjande besked från Egmont, nämligen att de planerar att ge ut en kompletterande volym av Don Rosas ”Farbror Joakims liv”, innehållande de så kallade B- och C-historierna (alltså de som utspelar sig i Joakims ungdom, men inte ingår i själva FJL-sviten) och framför allt att de kommer att bjuda Don Rosa till Stockholm i samband med lanseringen!

Don kommer att vara i Stockholm den 11–13 november, med intervjuer och signeringar på eftermiddagarna och kvällarna. Platserna är Akademibokhandeln den 11 november preliminärt kl 14–19, Folkoperan (arrangerat av Kulturhuset/Serieteket eftersom Kulturhuset renoveras) den 12 november kl 16–21 och Science Fiction Bokhandeln den 13 november kl 14–19. För detaljer, gå till hemsidorna för Kulturhuset (där kan även biljetter bokas) och SF-bokhandeln. Akademibokhandeln har inte publicerat detaljer än.

NAFS(k):s styrelse har varit i kontakt med Don som hälsar till alla medlemmar, men beklagar att han inte har tid för något separat möte med oss på kvällstid. Skulle han få någon lucka på dagtid meddelar vi det på höstmötet samt via Facebook och ankism-listan.

Bokbordet 2019

Bokbordet Stockholm var tillbaka även i år och liksom tidigare även med en seriedel. Medan övriga bokbordet huserade längre upp på Drottninggatan var ”Seriegatan” mer centralt placerad, mittemot Åhlénshuset. Vi i NAFS(k) hade tilldelats ett bord bredvid Seriefrämjandet där vi försökte sälja gamla (k)urirer till oskyldigt förbipasserande människor och turister.

Även om placeringen förmodligen är den bästa vi haft under alla år är det inte helt lätt att locka till sig förbigående. Vi som bemannade bordet (koll. 316 Greger Nässén, koll. 2348 Mats Nilsson och koll. 2936 Hampus Johansson) hade ändå en del besökare som vågade sig fram och några (k)urirer blev också sålda. Bland besökarna kan nämnas en yngre tjej som älskade att vi fanns, en som misstog oss för ”antikristförbundet” och en som tyckte att vi borde ta bort k:et från ankist (oklart varför). Mest intressanta gäst var nog ändå Jan-Erik Wieselberg, tidigare anställd på SVT, som berättade att han träffade Barks redan i början av 70-talet för att intervjua honom för ett program SVT sände då.

Vi fick också besök av ett antal kollusorer under dagen, bland andra koll. 339 Anders Berglund, koll. 446 Per Vedin, koll. 452 Peter Nyrén, koll. 616 Göran Ribe, koll. 993 Mikael Grahn, koll. 2433 Fredrik af Trampe, koll. 2579 Svante Nevéus och koll. 2934 Oscar Bergstrand. Några ex-kollusorer och en mamma till en ex-kollusor dök också upp. Vi lyckades inte locka tillbaka dem till kollusorsskaran.

Vädret var trots illavarslande rapporter om regn helt ok. Några vindpustar fick (k)urirerna att röra oroväckande på sig men annars var det inte mycket att klaga på. Sammantaget blev det en trevlig söndag i augusti och blir det fortsättning även nästa år räknar vi med att återvända.

Koll. 2936 Hampus Johansson

Bokmässan

Den 26–29 september var det dags för den årliga bokmässan i Göteborg och man kunde göra det enkla konstaterandet att det mesta var sig mycket likt.

Egmonts ankistiska dragplåster tecknaren och enmansshowen Arild Midthun höll ett intressant föredrag om sina serier och fanns sedan vid flera tillfällen redo att signera sina (och andras) ankserier, liksom för att ankifiera (karikera som ankor) hugade besökare. Lite extra publik drog det när han hade äran att ankifiera Göteborgs-profilen Glenn Hysén till den fotbollsspelande ankan Sten Tuffén.

Egmont hade också, liksom förra året, en auktion till välgörande ändamål på kulturgods ur sitt arkiv (serieoriginal, provtryck m.m.), dock inget med ankistisk koppling. Det kändes heller inte som om något spännande nyutgivet från Egmont fanns tillgängligt ännu, men det ryktas att en hel del kommer senare under året och i början av nästa år.

Det som undertecknad fann mest underhållande under mässan var i stället (inte helt oväntat) radioprofilen Kalle Lind, som dels stod som författare till det nya seriealbumet ”Statarna och deras (inte fullt så) underbara äventyr” och dels blev intervjuad om sin kommande biografi om Hasse Alfredson. Ändå alltid kul att få uppleva stämningen på mässan och prata med alla trevliga mer eller mindre ankistiska serieprofiler.

Koll. 2348 Mats Nilsson

Lycko-Ankon i Karlstad

I början av sommaren, närmare bestämt helgen 8–9 juni, samlades ett antal ankister i Kalles egen stad Karlstad för att delta i årets Ankon, som hade temat ”tur”. Bland dem fanns förstås den ständige Ankon-deltagaren koll. 538 Karl-Erik Lindkvist och flera andra veteraner, men även nya bekantskaper som koll:na 2464 Mattias Landtmanson och 2716 Peter Trulsén.

Vi inledde med den klassiska ankistiska aktiviteten att stå omkring en stund vid järnvägsstationen innan vår lokala värdinna koll. 2856 Marina Johansson dök upp för att visa oss förvirrade utsocknes till rätta. Efter att ha laddat batterierna genom lunch i centrala Karlstad var det dags för den första aktiviteten: en stadsrundTUR med Marina som guide. Eftersom vi fått höra att solen alltid skiner i Karlstad lämnade vi bagaget (inklusive paraplyer och regnkläder) i Marinas pojkväns bil, vilket skulle visa sig mindre genomtänkt … Vi fick sedan en mycket underhållande och allmänbildande rundvisning av staden, där såväl platser väsentliga för Sveriges historia som var man kan bese Lars Lerins konst ingick.

Det kunde även noteras att det pågick en löpartävling vid samma tidpunkt, vilket gjorde det lite besvärligt att korsa gator vid de mest lämpliga ställena. Ytterligare en exotisk sevärdhet visade sig vara de talrika lokala raggarna. De körde runt, runt i stan i sina stora amerikanska bilar, precis som i andra städer, men deras musiksmak var något oväntad. I Stockholm hör man väl nästan uteslutande rockmusik av varierande hårdhetsgrad då sådana bilar passerar förbi, men här spelades både melodifestivalslåtar och dansbandsmusik.

Efter halva rundturen visade sig SMHI:s väderprognos mer välgrundad än Karlstads rykte och himlen öppnade sig i ett rejält skyfall, varför vi fann det bäst att fortsätta till själva möteslokalen, dit vi anlände efter en uppfriskande regnpromenad. Vi värmde upp oss med te/kaffe och fika innan de turbaserade aktiviteterna inleddes. Någon konstaterade att vi utmanade ödet direkt genom att vara 13 deltagare i Ankon, så vi försökte se till att aldrig alla satt vid bordet samtidigt. Alla deltagarna fick nu dra ett nummer ur en hatt (något piggsvin fanns tyvärr inte till hands) och mellan varje aktivitet under resten av helgen lottades det ut diverse skrä… – vi menar saker! – som medföljt som bilaga till KA & C:o genom åren.

På ett Ankon med tema ”tur” måste naturligtvis allas våra lycko-anka Alexander Lukas uppmärksammas och det tog koll. 2867 Andreas Eriksson fasta på genom att framföra sången ”Lyckoankor”. Detta var hans egen översättning av ”Lucky Ducks”, vilket i sin tur är en ankistisk version av låten ”Lucky Lips”, framförd vid en kulturfestival på ett möte någon gång i forntiden.

Därefter ledde Andreas även en frågesport om ovannämnda anka. Svårighetsgraden var, som sig bör, varierande, Därefter delades deltagarna in parvis för att duellera i två spel: Yatzy och Sänka fartyg (det sistnämnda spelet har ju, om inte ankistisk, så tydlig serieanknytning, vilket alla som läst Tintinalbumet ”Plan 714 till Sydney” känner väl till). Undertecknad, som spelat båda spelen mängder av gånger på klassresor m.m. i sin ungdom, förvånades över att flera av Ankondeltagarna inte kände till reglerna för något av dem. Utbildning torde vara av nöden. Ordföranden Mats blev tvungen att avbryta sin duell ett tag för att bli telefonintervjuad av Aftonbladet med anledning av Kalle Ankas förestående 85-årsdag.

Då samtliga spel var avgjorda var det dags att återvända in till centrala Karlstad för middag på en mongolisk restaurang. Maten smakade utmärkt och sällskapet blev sittande där en rejäl stund. Efter maten hade vädret avsevärt förbättrats och den första dagens sista aktivitet blev att vi tågade till en park för att åhöra en utomhuskonsert med ett band som spelade coverlåtar ur Queens repertoar (om någon ifrågasätter det ankistiska i detta vill jag bara hänvisa till ”Hall of the Mermaid Queen” och ”The Queen of the Wild Dog Pack”!). Därefter splittrades deltagarna för att ge sig av till sina respektive övernattningsställen (flera av deltagarna hade valt det bekvämare alternativet att bo på hotell, så vi som övernattade i Ankon-lokalen fick åtskilliga kvadratmeter var att husera på).

På söndagsmorgonen återsamlades vi för en gemensam frukost, varefter fler lotterier genomfördes innan det var dags för ytterligare en frågesport om Alexander Lukas, denna gång ihopsatt av Mats och med samma upplägg som den om farbror Joakim vid dennes 70-årsjubileum. För att öka turens betydelse var dock tävlingsformen annorlunda. Vid varje fråga tävlade deltagarna två och två, men mellan varje fråga slog deltagarna tärning och den som slog lägst fick byta till laget intill, medan poängen kvarstod vid lagets ursprungliga plats. Frågorna var många, så flera deltagare hann befinna sig i samtliga lag åtminstone en gång. Störst problem vållade även denna gång frågorna där man skulle känna igen serietitlar med omkastade bokstäver (även om man hade fått ledtråden att det bara handlade om serier där Alexander medverkar). Kan du själv känna igen vilka serier som döljer sig bakom ”En delvis tät provsmakning”, ”Gulna ej i pölsa” eller ”Jeepar anmärkte fejkat mått”? Den sista frågan i tävlingen gällde att känna igen slutrutan i serien ”Ankan som inte fanns”, som ju visar ankorna med en stor tårta för att fira Kalles 60-årsdag.

Detta blev naturligtvis en lämplig övergång till den sista Ankon-aktiviteten denna gång, nämligen att äta en läcker tårta, bakad av Marina, och vederbörligen fira nämnda Ankas 85-årsdag, som ju inföll just denna dag. Medan tårtan åts presenterade Mats det sammanlagda resultatet av samtliga tävlingar och lotterier under helgen och den mest lyckosamme deltagaren visade sig ha varit vår sekreterare Andreas Eriksson. Han hade dessutom visat sig synnerligen väl värd även ett medlemskap i dagdrivarklubben då han inte lyckades ta sig upp i tid för frukosten och därigenom missade det första lotteriet på söndagen.

Efter detta var 2019 års Ankon till ända och deltagarna återvände till sina hemstäder. Flera passade på att inköpa någon dagstidning och läsa vad de olika tidningarna skrev angående 85-årsjubiléet (vad gäller Mats intervju i Aftonbladet blev han korrekt citerad i allt han sagt, men kallades genomgående för Magnus …).

Stort tack till alla arrangörer och deltagare, vi som var där hade en mycket trevlig helg och hoppas nästa Ankon ska bli lika lyckat. Vill du att det ska ordnas i just din hemstad så kontakta styrelsen och föreslå det, det enda vi då vill ha din hjälp med är att hitta lämplig lokal för aktiviteter och övernattning.

Koll. 2348 Mats Nilsson

Der Donaldist 155

inleds med en redogörelse för de tyska ankisternas senaste ”Zwischenzeremonie” (ZZ, ”mellanceremoni”) som var en resa till Venedig. Dessa ZZ tycks vara återkommande inslag, men man brukar rapportera om dem i medlemsbladet MifüMi, varför vi oftast inte har tillgång till informationen. Hur som helst hade man lyckats samla över 50 deltagare till ankistiska aktiviteter i den mytomspunna staden. Sagda deltagare delades in fyra grupper och fick sedan ägna sig åt frågesport och en sorts skattjakt, där det bland annat gällde att hitta ankistiska motiv i konsten. Redovisningen av tävlingsmomentet är något knapphändig, kanske beroende på att artikelförfattaren Christian Pfeilers grupp placerade sig sist. En höjdpunkt måste i alla fall ha varit det återskapande av scenen ur ”Öka takten, turist”, där Kalle försöker ta sig förbi en fyllig och kamerabehängd dam, som varje grupp fick genomföra. Det hela dokumenteras med mycket intressanta fotografier, och frasen ”Wie denn?” (”Hur?”) lär ha yttrats flitigt under resan.

I anslutning härtill redogör Roland Wölfle för en del av de ankistiska fynd som gjordes, bland annat en skulptur av Hans Arp som med någon fantasi kan tyckas föreställa ett ankhuvud. Representanter för de olika grupperna skildrar också sina upplevelser av resan.

Det första längre bidraget med utgångspunkt i ankistisk forskning bygger på en artikel av Andreas Platthaus från 2004, där han konstaterar att fartyg och andra typer av flytetyg tycks vara konstruerade för att sjunka, eftersom skeppsbrott är oproportionerligt vanligt förekommande i ankornas värld. Susanne Luber bygger vidare på detta och sysselsätter sig specifikt med mindre, muskeldrivna vattenfarkoster, som faktiskt tycks vara betydligt sjödugligare än sina större motsvarigheter. Dessutom behandlas båtars förmåga att stundom – när man ror väldigt kraftigt – se ut att sväva fram, inkonsekvenser i berättelserna, till exempel i form av åror som försvinner och dyker upp igen, och ankornas (särskilt Kalles) uppträdande, som utan vidare kan beskrivas som inkonsekvent det också. Kalle pendlar från klåpare (särskilt som konstruktör) till expert; här tycks det dock vara avgörande hur hotfull situationen är. Nöden visar sig vara inte bara uppfinningarnas, utan även ankkreativitetens, moder. Artikeln avslutas med en betraktelse över kvinnor (främst Kajsa) och båtar, och den gamla devisen om ”a man’s world” besannas åter.

En viktig fråga för de tyska ankisterna tycks vara den geografiska beskrivningen och placeringen av Ankeborg, och de följande två bidragen tar fasta på detta från mycket olika utgångspunkter. Först går Jens Richter igenom de klimatologiska förutsättningarna för själva staden och visar på flertalet oförklarliga fakta: Kalle får stickade kläder i julklapp men också en kamel som han rider ut i den närbelägna öknen på. I andra avsnitt kan det plötsligt vara 30 minusgrader, även om skillnaden mellan verklig och upplevd temperatur i ankornas värld tycks vara mindre än hos oss – annars vore det inte möjligt att simma under isen iförd endast vanlig baddräkt (se till exempel ”Avancerade fiskemetoder”). Richter föreslår som förklaring att Ankeborgs mycket skiftande klimat beror på att staden befinner sig på någon form av platta, som driver omkring enligt ett visst mönster, vilket bland annat skulle förklara det faktum att snöiga jular växlar med varma. (Kanske kunde man härigenom även förklara att staden ibland tycks befinna sig vid västkusten och ibland vid östkusten; min anmärkning).

Nästa geografiska bidrag härstammar från den kartografiska sektionen M.Ü.C.K.E. och är strängt deskriptivt: som hyllning till den bortgångne Jürgen Wollina går Christian Pfeiler igenom den förres skisser över Kajsas olika bostäder i Barks berättelser. Inte mindre än ett trettiotal olika platser behandlas – Kajsa tycks ha levt ett rör/l/igare liv än man kan föreställa sig.

Betydligt mer teoretiskt blir det när Viola Dioszeghy-Krauß lanserar begreppet pseudodermis, alltså ungefär låtsashud. Vad har man en sådan till, undrar ni kanske. Jo, i artikeln behandlas med synnerlig noggrannhet olika masker och förklädnader som förekommit i ankserierna, men tonvikten ligger på det faktum att vissa förklädnader självständigt tycks kunna ändra min och till exempel uttrycka känslor oberoende av bäraren. Goda exempel finner vi i Jul på Björnberget, där farbror Joakims björnkostym ändrar minspel till och med när Joakim sticker ut huvudet ur den. Med hjälp av objektrelationsteori försöker författarinnan leda i bevis att ”döda” ting som haft mycket mänsklig kontakt – som snuttefiltar och liknande – kan anta delvis mänskliga egenskaper. Tro’t den som vill …

Lite teoretiskt tveksam finner jag den följande artikeln, som utgör en förkortad version av ett kongressföredrag kring temat ”det postfaktiska samhället”. Intressant för en svensk är naturligtvis att författaren Peter Jacobsen hänvisar till Pippi Långstrump, som i den tyska dubbningen av sin signaturmelodi sjunger att hon kan ändra världen som det passar henne. Dessa associationer väcker den svenska originaltexten ju på intet sätt. Min tveksamhet grundar sig dock i att artikelförfattaren visserligen inleder med teoretiska funderingar kring begreppet postfakticitet – bland annat med hänvisningar till Kalles namne presidenten – men sedan snarare ger exempel på allmän inkompetens i ankornas värld. Den som av ren dumhet gör misstag kan knappast beskyllas för att ha en postfaktisk ”agenda” (citationstecken, eftersom jag avskyr detta ord).

Betydligt mer lyckad är numrets sista teoretiska artikel, där Jens Richter filosoferar över det faktum att ankorna har tänder, som dock bara syns ibland och då särskilt i emotionellt laddade situationer. Forskningen har tidigare antagit att tänderna framträder ibland för att sedan försvinna, men Richter visar ganska övertygande, bland annat genom de hänvisningar som görs angående tandborstens betydelse även i ”tandlösa” avsnitt (se till exempel ”En vaken nattvakt”, där Kalle behöver ett arbete för att kunna köpa tandborstar till knattarna, och ”Rakettävling till månen”, där tandborsten är allt Kalle packar inför den farofyllda färden), att det vore rimligt att anta att tänderna är permanenta. Hans förklaring är i stället att den vita färgen framträder i situationer där emotioner är inblandade och att tänderna annars är genomskinliga. Detta ses som en parallell till att människor rodnar av blygsel eller blir högröda i ansiktet av andra skäl, vilket väl verkar ganska plausibelt.

Allra sist är det så dags för kviss, fordrande en skarpare hjärna än undertecknads.

Koll. 1994 H. O. Thulin

Bild & Bubbla

Nummer 219: ”’Vill du teckna möss eller ankor?’ – Tony Cronstam ny tecknare på Kalle Anka & C:o”. Artikel om hur Cronstam debuterade som Disneytecknare i KA 6/2019 där han även fick göra omslaget. Detta nämns även i numrets ledare där koll. 1661 Hanna Strömberg ankifierat Fredrik Strömberg.

Artikeln ”Katt för sin hatt – katter i serier” tar upp Svarte Petter som ett exempel på katter i serier.

Övrigt av mindre ankistiskt intresse: Ert blod av mina broddar av Elin Lucassi, Nya Norrland av Mats Jonsson, Bitten Bolvig Hansen, Hedvig Häggman-Sund, Felix av Werner Wejp-Olsen, superhjältegenren, Richard Corben, Örebro seriefestival, Ola Hellsten, Serieateljén och naturligtvis nyheter och recensioner.

Nya kollusorer

Sedan mitten av februari 2019 har vi fått 14 nya medlemmar. Dessutom har tre tidigare kollusorer återkommit efter kortare eller längre bortovaro. Varmt välkomna till er alla!