Kvacket 1/2009

[föregående Kvack] [nästa Kvack]

[PDF] (kräver inloggning)

Kvack!

Hej och välkomna till ännu ett år i ankismens sköte. Utöver Kvacket (som du kanske rent av läser just nu) skall du i ditt nyöppnade kuvert hitta en ganska intressant reklamfolder och så kanske ett inbetalningskort om det är dags att förnya medlemsavgiften (mer om medlemsavgifter på annan plats i Kvacket).
Koll. 976 Johan Blixt

Nya särskilda medlemmar

Vid NAFS(K):s styrelsemöte den 21 september 2008, föreningens 32-årsdag, beslutade styrelsen att erbjuda fyra föreningar särskilt medlemskap i NAFS(K), enligt punkt 3.1 i våra stadgar. Det gäller Donaldistene i Norge, Dansk Donaldist-Forening (RAP) i Danmark, Ankistit ry. i Finland och D.O.N.A.L.D. i Tyskland. De har alla tackat ja. Sedan tidigare har vi bara haft en särskild medlem, nämligen Walt Disney Archives. Styrelsen beslutade enligt punkt 3.2.3 i stadgarna att fastställa följande villkor för de nya särskilda medlemmarna:

• De behöver inte betala medlemsavgift.
• De får löpande samma utskick som personliga medlemmar, plus ett extra referensexemplar.
• De får ingen röst- eller motionsrätt till våra möten, men får skicka valfritt antal observatörer.
• De får inget kollusorsnummer, eftersom dessa bara tilldelas personliga medlemmar.

Bättre sent än aldrig, kan man tycka, eftersom vi haft kontakt med tre av systerföreningarna länge och utbytt referensexemplar av tidskrifter. De finska ankisterna tog vi däremot upp kontakten med först i fjol. Vi hoppas på utökade kontakter och samarbete med våra särskilda medlemmar i framtiden. En utförlig artikel om de fyra föreningarna är på gång i kommande NAFS(K)URIREN eller Kvacket. Tills dess rekommenderar vi att du besöker deras hemsidor:

• www.perunamaa.net/ankistit/
• ddfr.dk
• www.donald.org
• www.donaldistene.no (inte startad ännu)

Pressgrannar

Bild & Bubbla, Seriefrämjandets medlemstidning/kulturtidskrift, har stylat om sig och jobbat in sin massiva försening (inte så svårt om man hoppar över några nummer ). Tyvärr inte så mycket av direkt ankistiskt intresse i de senaste numren men koll. 694 Olof Siverbos roliga NAFS(k)-annonser går som följetong och i senaste numret (3/2008, 176 från start) så finns koll. 1358 Dick Harrisson på omslaget! Även i övrigt förekommer det en hel del kollusorer som medverkande i tidningen.

Årsmöte i NAFS(K)!

Lördagen den 18 april är det dags för NAFS(K):s årsmöte 2009! Det äger som vanligt rum i den åttakantiga kvarterslokalen Åttingen på Reimersholme i Stockholm med början kl. 13.13 Ankeborgstid. Förutom de sedvanliga årsmötesförhandlingarna får vi uppleva tävlingar, en auktion och många andra ankistiska roligheter. Vi håller på så länge vi har roligt och avslutar dagen med att äta tillsammans i lokalen (vi beställer i vanlig ordning mat dit till självkostnadspris). Mer information kommer i nästa Kvacket.

Kvack och varmt välkommen!

Årsmöte i KAJSA!

En timme före NAFS(K):s årsmöte äger Stockholms lokalavdelning KAJSA:s årsmöte rum, alltså kl. 12.13 Ankeborgstid den 18 april. Lokalen är Åttingen även för detta möte. Alla medlemmar, och för den delen också ankister som inte är medlemmar, är välkomna! (Detta är om inte annat ett ypperligt tillfälle att bli medlem, ty vår kassa – en rosa handväska – kommer att finnas på plats. Det kostar 13 kr/evighet att vara medlem i KAJSA, om du inte bor i ”Stockholm med omnejd” då du automatiskt är medlem.)

Nominera och Motionera

Nu är det dags igen för din årliga möjlighet att som vanlig medlem påverka vartåt föreningen ska traska. De oöverträffade stadgarna ger dig för detta tvenne redskap: rätten att motionera och rätten att föreslå styrelseledamöter och revisorer. Läs gärna på kapitlen 5–7 i stadgarna (http://www.nafsk.se/stadgar.html)!

Därför uppmanar vi dig i enlighet med stadgarnas § 7.3 att lämna förslag på lämpliga kandidater till styrelse- och revisorsposter. Då valberedningen ska lämna sin färdiga kandidatlista senast fyra veckor före mötet, vill vi ha dina nomineringar senast den 20 mars.

Om motioner stadgas i § 5.4.2 att ”en motion från en medlem ska behandlas av möte om den lämnats till styrelsen minst sex veckor före mötet”. Det ger lördagen den 7 mars som sista ankomstdag. Av hävd räknar vi också motioner som skickas till valberedningen som lämnade ”till styrelsen”.

Om vad du ska motionera har du själv full och suverän frihet. Du kan till exempel yrka på att föreningen ska arbeta mot något visst mål, att vi ska lägga ner och ge alla pengar till Nils Nytta (fast då krävs kvalificerad majoritet, samt att proceduren i § 10.3 följs), eller att styrelsen ska ha en viss storlek (stadgarnas § 6.2 stipulerar bara att den ska bestå av minst fem ledamöter).

Fundera också på om du själv kan och vill vara med och bidra till föreningens utveckling. Det behöver inte vara att direkt komma med i styrelsen, men kanske i valberedningen? Även nya, unga och oerfarna krafter är mycket välkomna att anmäla sitt intresse. Alla föreningar behöver förnyelse, och man kan alltid bidra med något, bara intresset finns!

Låt din röst ljuda i skriven form till:
NAFS(K):s valberedning
c/o Klaus Dejler
Bäckgårdsvägen 34, 2 tr
143 42 VÅRBY
e-post: [raderat]@hotmail.com

Medlemsavgifter & gråtbrev

Rutinerna kring medlemsavgifterna i NAFS(K) är nog ovanliga jämfört med andra föreningar:

Vi har två avgiftsperioder inom NAFS(K). Vilken period du tillhör beror på när du blev medlem. Om vi fick din första medlemsavgift under december till och med maj gäller ditt medlemskap kalenderår. Om du betalade under juni till och med november gäller medlemskapet för perioden juli–juni. Medlemmar som går med under december respektive juni får den månaden ”på köpet”, eftersom avgiften börjar gäller nästa månad. Alla nya medlemmar får i sitt välkomstutskick även de utskick som gått ut tidigare under deras första avgiftsperiod. Om du undrar hur länge din medlemsavgift räcker, titta på det övre högra hörnet på din adressetikett.

Du kan betala medlemsavgift för flera år framåt. På så sätt skyddar du dig mot eventuella höjningar av avgiften. Vi har ett avgiftsregister där förutbetalda avgifter fördelas framåt i tiden. Medlemsregistret hämtar uppgifter därifrån så vi vet när det är dags att förnya medlemskapet nästa gång. Knattar som betalar för kommande år måste dock betala avgiften för vuxna från och med det år de fyller 19 år. Även livstidsmedlemmarnas avgifter fördelas framåt så långt det går så att vi kan bokföra livstidsavgifterna årligen tills de ”tar slut”.

Medlemmar vars avgift slutat gälla får högst två påminnelser genom att vi bifogar ett inbetalningskort till Plusgirot i de två kommande utskicken. De som inte betalar efter det får normalt ingen mer påminnelse, utan de anses ha lämnat NAFS(K). Alla ex-kollusorer får ett så kallat ”gråtbrev” med en tårdrypande avskedstext och löftet att ex-kollusorn självklart får tillbaka sitt kollusorsnummer när de återkommer till NAFS(K).

Vi ber om ursäkt om några medlemmar känt sig träffade av gråtbreven, men vi har tyvärr inte tid att undersöka närmare varför man inte betalar. En rutin vi kan införa är att skicka även en påminnelse per e-post i samband med det andra inbetalningskortet. Om du vill att vi ska göra det, skicka ett meddelande till kansli@nafsk.se
Koll. 316 Greger Nässén, kassör

Pressgrannar II

DDF(R)appet nummer 12 (juli 2008). Artiklar om den italienske tecknaren Fabio Celoni, den danske journalisten, författaren och galleriägaren Peter Hartung, Don Rosas superskurk Arpin Lusène, amerikanske serieskaparen Vic Lockman, Disneys spelfilmer (del tre), broar, omeletter och hattar.

Der Donaldist 132 (juli 2008). Långt och mycket om den årliga D.O.N.A.L.D.-kongressen, där temat verkar ha varit ballongdjur, och annan mötesverksamhet. Även artiklar om televisionen i Ankeborg och bin och andra aggressiva insekter i Ankeborg.

Stefan Diös samlade värk

Jag har ombetts att ge en personlig reflektion över mitt arbete med Carl Barks samlade verk, och det gör jag gärna. Men jag vill från början betona att det är just detta: min personliga reflektion över mitt eget arbete. Inget av det jag säger är någon officiell ståndpunkt från Egmont, och jag snuddar på sin höjd vid det förträffliga arbete som gjordes av alla andra inblandade i detta mastodontverk.

Min största och viktigaste uppgift var att fastställa den svenska seriedialogen. Vi beslöt tidigt att inte försöka nyöversätta serierna. Dels skulle det ta för lång tid, och dels har man så länge jag har jobbat åt Egmont ansett att den gamla dialogen är en betydande del av seriens läsupplevelse och som regel bör behållas vid repriser. Och i CBSV:s läsekrets kunde vi räkna vi med en stor andel nostalgiker, som gärna skulle vilja känna igen sig i såväl bild som text.

För mig skulle det nog inte alls ha varit möjligt att skapa helt nya översättningar till alla älskade Barks-äventyr som jag har läst så många gånger, och i vissa fall även fått skriva den första svenska texten till. Det är för många namn och formuleringar som sitter rotade i hjärnbarken som ”riktiga”, vare sig de passar med originalen eller ej. Däremot insåg jag att texterna skulle behövas granskas noggrannare och redigeras hårdare än vid alla tidigare repriseringar. Här var målet trots allt att skapa en så slutgiltig svensk Barks-utgåva som möjligt, och då krävs också mer omsorg om detaljerna.

Min metod var att försöka skaffa alla tidigare svenska utgåvor av varje serie och jämföra varje pratbubbla både med andra svenska versioner och med originalet. Oftast utgick jag från den äldsta utgåvan och avgjorde för varje enskild replik ifall det fanns en bättre formulering i någon senare repris; eller ifall ingen av de svenska versionerna var tillräckligt bra, så att jag skulle behöva skriva en helt eller delvis ny text.

Detta var förstås en grannlaga uppgift och egentligen omöjlig att lösa. Vad menas med ”tillräckligt bra”? Det måste jag bestämma själv, och det säger sig självt att tusen läsare har tusen olika åsikter och tycker att jag borde ha gjort annorlunda här eller där. Inte minst har ju många serier flera svenska översättningar, som kan vara ganska olika inbördes. Vilken som är ”bäst” är ofta en generationsfråga. Norbeck eller Westrin? Plattism eller klavism? Kalmarsund eller Niagarafallen? Hur jag än gör kommer många av läsarna att mista ett antal av sin ungdoms klassiska repliker. Det kändes som att sticka huvudet i lejonburen. Vem som helst kan när som helst peka på vilken replik som helst och säga hur dum i huvet jag är, utan att ha det minsta fel.

Två saker som jag medvetet försökte tänka på var att inte låsa fast mig vid min egen nostalgiska uppfattning (jag är ett barn av Westrin-epoken) och att inte automatiskt skriva om varje formulering som avvek från Barks text. För mig är millimeterriktig överensstämmelse med originalet inget självändamål; det är lika viktigt att texterna funkar i sin egen rätt. De ska passa in i den svenska traditionen och våra läsares kulturella omgivning. Men om jag tyckte att något hade missuppfattats i alla befintliga översättningar, eller att en väsentlig poäng i originalet fattades, så gjorde jag ofta ett försök att få med den i CBSV-versionen. Det kunde vara t.ex. vitsar, rim, berättartekniska finesser eller helt enkelt någon ovanligt snärtig formulering.

Det var roligt, intressant och lärorikt att granska Barks texter och översättningar i sådan detalj. Jag upptäckte många fyndiga finesser som jag aldrig lagt märke till förut, även i serier som jag hade läst riktigt många gånger. Och så fick jag ännu fler indikationer på ett fenomen som jag redan kände till, nämligen att Westrins repristexter sällan är helt nyöversatta från originalen, utan (trots alla avvikelser) utgår från t.ex. Norbecks tidigare översättningar – som i sin tur kan utgå från danska, norska eller tyska versioner.

Självklart försökte jag hålla namn på figurer osv konsekventa. Det var sagt att vi skulle kunna notera sådana ändringar i kommentarerna till registersidan längst bak i varje volym, t.ex. ”Cornelius Knös hette Josef Ankelius i en tidigare utgåva”. Jag ansvarade för dessa registersidor och började glatt anteckna fler och fler avvikelser mellan original och olika översättningar, liksom andra intressanta detaljer som jag hittade om serierna. Det var väldigt fascinerande, men med tiden upptäckte jag att jag höll på att måla in mig ett hörn. Det fanns inte utrymme att ta upp allting, och det skulle bli omöjligt att vara konsekvent i urvalet – för att bara inte tala om alla detaljer som jag inte ens skulle hitta. Det viktigaste med registret var ändå att leta fram och trippelkolla alla oräkneliga fakta- och sifferuppgifter om de tidigare publiceringarna och allt vad det nu var.

Jag hade en samling tillförlitliga böcker och sajter som jag flitigt bläddrade i, men allt går ju inte att få fram. Så det fick bli lite som det blev med kommentarerna. Men en sak som jag ofta ville nämna var hur de svenska utgåvorna hanterar passager i originalen som mer eller mindre tydligt hänvisar till amerikanska förhållanden. Carl Barks nämner ofta rent ut att Duckburg ligger i USA, och om inte annat framgår det av diverse miljöbeskrivningar: inte bara av namn och geografi utan också av samhällssystem, djur, växter, mat, seder och mycket annat.

Men Ankeborg måste inte ligga i USA för att Duckburg gör det. Ofta försöker översättarna överföra sådant till svenska/europeiska förhållanden, dock inte alltid; och det kan göras mer eller mindre tydligt eller hoppas över helt. Som serie”översättare” tycker jag att de här sakerna är oerhört intressanta, och därför ville jag notera när fjärde juli hade ersatts av nyårsafton i den svenska dialogen, när baseboll blivit fotboll eller när slagskeppet Iowa blivit slagskeppet Bismarck. Här kan man lätt konstatera att det inte finns någon genomgående princip att alltid ta bort amerikanska hänvisningar eller att alltid ha dem kvar, vare sig i tidigare översättningar eller här i CBSV. Ibland har jag ändrat åt ena hållet, ibland åt andra och ofta inte alls. Jag kan själv inte redogöra för någon logik annat än att jag vid varje tillfälle har valt den lösning som kändes bäst i sammanhanget just då. Hade jag redigerat samma serie en vecka senare hade jag kanske gjort på ett annat sätt – en godtycklighet som kan låta slarvig, men i praktiken måste det fungera så, åtminstone för mig. Den bästa principen kan ibland vara att inte ha någon fast princip alls.

En betydande ingrediens i CBSV är förstås alla de lärda artiklarna av Geoffrey Blum. Dessa ofta väldigt svåra texter översattes förtjänstfullt till svenska av skickliga, seriekunniga skribenter (oftast Claes Reimerthi eller Christer Nilsson). Min uppgift var att faktagranska och i viss mån korrekturläsa dem, vilket visserligen tog tid, men bara i undantagsfall ledde till några större problem eftersom det genomgående var hög kvalitet på översättningarna. Det mesta handlade om att försöka hålla kommatering, kursivering och andra typografiska detaljer konsekventa.

Däremot dök det upp andra bekymmer. Blum citerar ofta ur serierna han analyserar, och det är ju inga problem för honom att skriva av Barks dialog. Men på svenska är det ju bra om vi kan använda den formulering som finns i våra egna böcker – haken är bara att det här arbetet pågick i fyra år, och ofta handlar en artikel om en serie som inte var redigerad ännu. Hur ska jag kunna veta hur jag vill redigera en viss text två år senare, så att jag kan ge rätt citat i artikeln? Och hur hanterar man de fall där Blum vill belysa en poäng som inte alls framgår av de svenska översättningarna? Förvånansvärt ofta kunde jag till min glädje upptäcka att jag redan hade redigerat en viss replik så att den stämde med Blums resonemang, även innan jag hade läst den artikeln. Men ibland var vi tvungna att stoppa in en parentes om att ”den svenska översättningen avviker här”.

Ännu krångligare blir det när Blum så ofta citerar Barks egna ord ur brev och intervjuer osv. Där finns det ju ingen etablerad svensk översättning sedan tidigare, men däremot återkommer flera citat på flera ställen i CBSV:s trettio volymer. Hela brev har återgivits i böcker som har sammanställts långt efter att vi har citerat ur dem, kanske rent av med en annan översättare. Ibland har vi lyckats använda samma textversion, men det är bara att konstatera att det oundvikligen måste bli många avvikelser här.

En annan av mina uppgifter var att ingå i det nordiska redaktionsrådet, en ”expertgrupp” som träffades då och då för att diskutera hur arbetet fortskred och kunde förbättras. I början var jag lite tveksam till vad jag skulle kunna bidra med och vad den gruppen kunde uträtta i praktiken, men jag tyckte att det fungerade bättre och bättre ju mer vi kom in i det hela – och inte minst var det trevligt att träffa redaktionskolleger och medankister från grannländerna. Vi tog ofta med oss intryck och klagomål från våra respektive länder, och åtminstone färgläggningen var en detalj som fick mycket klagomål i början, men som jag tror förbättrades med tiden.

Men alla kan ju inte få som de vill i en utgåva som ska göras gemensamt i många länder. I början var det långa diskussioner om hur man skulle göra med titlar och ljudeffekter – översätta dem till respektive lands språk eller låta dem vara kvar på amerikanska som en del av Barks konst? Många av dem ingår ju i den gemensamma färgläggningen. Det fanns mycket tydliga förespråkare för båda lösningarna. Som alla vet behölls de amerikanska ljudorden – om jag antyder att det lika mycket gjordes av ekonomiska som av konstnärliga skäl, så må det vara mitt eget surmulna muttrande och absolut ingen officiell rapport. Men enstaka ljudeffekter kunde vi i alla fall göra om, ifall de på något vis ingick i den svenska dialogen eller hade någon annan kritisk betydelse. För varje bok gjorde jag en lista till huvudredaktionen på vad jag ville ändra, och de gick ofta med på att göra de tekniska förändringar som krävdes.

Det är med stolthet, men också en viss känsla av tomhet jag nu betraktar de trettio färdiga banden i min bokhylla. Jag kan känna en viss gnagande förtrytelse över alla de småfel som jag vet har slunkit igenom, trots alla våra ansträngningar. Och när jag bläddrar i de första banden vi gjorde för fyra år sedan, när allt var stort och nytt och spännande, kan jag gräma mig ordentligt över hur redigeringen och slutkommentarerna ser ut, jämfört med slutet av verket när vi hade kommit in i rutinerna och visste ungefär hur vi ville ha det. Naturligtvis är det självklart att arbetet, och även en del av principtänkandet, förändras mer eller mindre omärkligt under så många år, men det var nog mer tydligt än jag hade trott. Jag skulle vilja börja om igen!

Eller också är jag glad att slippa. Det är lite konstigt att vara utan ett projekt som varit en så väsentlig del av mitt arbetsliv i så många år – och för en frilansare som är så ostrukturerad som jag sammanfaller arbets- och privatliv mer än vad som ibland är nyttigt. Min sambo, mina vänner och många hobbyer har blivit lidande under dessa fyra år. Ändå: Att få arbeta med Carl Barks samlade verk måste ses som en höjdpunkt under ett yrkesliv som mitt. Det har varit en stor ära och ett fulländat nöje, men nu är det dags att gå vidare i Ankeborg och kanske även med annat i världen. Vadan och varthän? Ja, det är en fråga eller två som lyckligtvis faller utanför ramen för den här artikeln!
Koll. 314 Stefan Diös

Klonad Disney

Koll. 1382 Bror Hellman tipsade förra året vår e-postlista om en rysk webbartikel där man kunde se hur Disneyanimatörerna återanvände animation från tidigare filmer. Fascinerande läsning. Artikeln börjar på adressen www.prodisney.ru/clones_en.php och den första delen är översatt till skakig engelska medan de följande ännu inte är översatta (men det räcker rätt bra att titta på alla bildexempel).

Att animatörerna tog en del genvägar när de gjorde Djungelboken märkte jag när jag såg den på dvd – både scener med Kaa och Gryningspatrullen återanvändes – men att man även lät sig ”inspireras” av animation från tidigare filmer hade jag ingen aning om. I artikeln finns det massor med exempel på hur man spegelvänder, kopierar, tidsförskjuter och rent allmänt återanvänder animation. Bland annat kan man se hur Pysen i Svärdet i stenen blir till Mowgli i Djungelboken och sen hur Mowgli blir Christoffer Robin i Filmen om Nalle Puh!

Andra fina exempel är när Snövits dans med Toker återanvänds i Robin Hood och hur slutfighten i Herr Paddas äventyr användes i Djungelboken! Det är inte bara i filmer från 60- och 70-talet som man ägnade sig åt kopierande utan det finns även exempel från Lejonkungen och Björnbröder.
Koll. 976 Johan Blixt

Årgångsböcker

Så här långt har det kommit tre volymer av Walt Disney’s Serier – Den kompletta årgången:

1954:1 Förord av koll. 1493 Germund von Wowern med titeln ”Walt Disneys serier – Sveriges bästa serietidning?”. Höjdpunkten är naturligvis ”Kalle Anka lever lägerliv”.

1954:2 ”Kalle Anka & C:o – Idel klassiker” av Fredrik Strömberg. ”Kalle Anka och den gyllen hjälmen"! ”Jul i Pengalösa”!

1955:1 ”Torsdags uppfostran” av koll. 1498 Claes Reimerthi. ”Kalle Anka och Sjöormen” och ”Farbor Joakim måste betala en gammal skuld”.
Koll. 976 Johan Blixt